Lido är en av öarna i Venedig, och här finns kanaler. 

Man åker båt til och från Lido.

Men det är en två mil långsmal ö med färjeförbindelse till fastlandet, så till skillnad från resten av Venedig finns här gott om bilar och bussar.

Och cyklar.

Många cyklar på Lido.

De äldre italienarna har hittat en avspänd rytm i cyklandet. Här är mycket varmt. Riskabelt att ta ut sig för mycket. De cyklar väldigt sakta, med utsvängda knän. Det går så sakta att man är rädd för att cyklarna ska tippa åt sidan av brist på fart.

Men de rör sig ohönhörligt framåt, skuggade av stora hattar som skydd mot sensommarsolen.

De skulle inte ha en chans på Stockholms brutalt tävlande cykelbanor. Men här går det fint.

Båt och cykel.

Skepp och hoj, som de skämtade i skolrevyn i Falkenberg i början av 1970-talet.

Kö till visningen av ”W.E”.

Har sett Madonnas film och sitter och funderar på vad jag ska skriva om den i morgondagens Aftonbladet.

Det var långa köer till visningen. Var där 45 minuter i förväg för säkerhets skull.

Presskonferensen efteråt var fylld av journalister.

Madonna är fascinerad av kärlekssagan om amerikanskan Wallis Simpson och engelske kronprinsen Edwadrs om sedan blev kung Edward VIII. Och abdikerade för att han vllle inte leva utan henne, och det brittiska etablissemanget accepterade inte en frånskild amerikanska som fru till kungen.

Lite om det finns i ”The kings speech”, och den stammande brodern till Edward dyker även upp i Madonnas film.

Som är snygg och har en del bra scener.

I en parallell historia följer den Abbie Cornish rollfigur i New York 1998. Hon har problem i äktenskapet och drömmer om att bli gravid.

Nu ska jag skriva vad jag tycker om filmen.

En av mina vanligaste drömmar är att jag är ute och reser.

Och är försenad.

Någon anslutning som dröjer, på väg till något viktigt. Väska som försvinner, plats man inte hittar, tåg som just gått. Många varianter på sådana drömmar. Möjligtvis försöker mitt undermedvetna säga till mig att stanna hemma.

I går var det så där på riktigt.

Jag skulle göra intervjuer. I något som kallas Nastro Azzurro. Jag trodde jag visste var det var, men gick förbi dagen innan för att kolla för säkerhets skull. Nej, det hade bytt namn och hette något annat.

Kollade på festrivalens karta över området. Aha, nummer 4. Där låg något som kallades Bar Nastru Azzurro.

Gick dit när det var dags för intervju.

Men det var en tom och stängd servering med plaststolar. Frågade några människor som vaktade där om det fanns en annan bar med samma namn. Stor förvirring. En pekade mot andra ändan av ön.

Gick till hjärtat av festivalen och frågade i en servering.

Problemet med att fråga efter Nastro Azzurro är att det är ett öl-märke. Som sponsrar festivalen.

Alla jag frågade trodde jag ville ha en öl. Och pekade var jag kunde köpa öl.

Hopplöst. Tiden gick och gick. Ingen förstod vart jag ville. Nu var jag försenad.

30 grader varmt. Vilse bland människor jag inte kunde prata med.

Jag gick till platsen där jag först trott att det skulle vara.

Det var där.

Intervjuerna var, som alltid, rejält försenade.

Jag hann i god tid.

Frågade varför det stod ett annat namn på utsidan av lokalen. Ingen visste.

Blev erbjuden en Nastro Azzurro.

Tackade nej.

Journalisterna applåderade åt Clooney och hans kolleger när de kom in på presskonferensen.

Som blev en allvarsam tillställning om politik och makt och skillnader mellan Hollywood och politik på riktigt.

Stor skillnad betonade George Clooney flera gånger.

Tidigare år har han utsatts för frierier på presskonferenser i Venedig, men nu var det mest allvar. Även om Clooney skämtade till några frågor.

Fullsatt i salen.

När presskonferensen blåstes av rusade massvis fram för att få autografer.

Nu sitter vi i presskonferenssalen och väntar på George Clooney.

Han kommer inte ensam.

Philip Seymour Hoffman, Paul Giamatti, Marisa Tomei och Evan Rachel Wood är också här för att prata om filmen.

Samt manusförfattaren Grant Heslov och producenten Brian Oliver.

Stalltips: Manusförfattaren och producenten får inte flest frågor.

Klockan 13.30 ska det börja, men schemat har redan blivit lite försenat.

Vi får se när George och de andra dyker upp. Man brukar kunna höra det på jublet runt huset.

På förmiddagen har vi sett George Clooneys nya film, ”The ides of march”, som inviger Venedig filmfestival.

Den var bra.

En politisk thriller om valrörelsen mellan två demokratiska presidentkandidater. Clooney spelar den ena, och hans rådgivare görs av Ryan Gosling och Philip Seymour Hoffman. Den andre kandidaten ser man mindre av, men hans kampanjledare spelas av lika utmärkte Paul Giamatti.

Marisa Tomei är en politisk journalist och Evan Rachel Wood en kampanjarbetare i Clooneys läger.

Mycket par, men en levande film som lär hänga med i diskussionerna när det ska pratas Oscar och andra utmärkelser.

”The ides of march” är en fras från Shakespeares pjäs Julius Caesar. Den romerske kejsaren varnades för det datum. Idus heter det på svenska, om mitten på månaden. 

Valkampanjen i filmen äger rum i mars. Och det finns anledning att varna för otursförföljda dagar och fult spel.

om de lyckats hitta någon sponsor till festivalen i Venedig?

Festivalen i Venedig visar många filmer som verkar intressanta.

Med skådespelare och regissörer man gärna vill prata med.

För att få göra intervjuer anmäler vi journalister vårt intresse hos distributörerna som anlitar pressagenter som sätter ihop scheman. Allt detta görs i förväg, och man kan tycka att det mesta skulle kunna ordnas och schemaläggas via e-post.

Men nej.

Pressagenterna vill att journalisterna ska anmäla sin närvaro och sedan ska intervjutider skrivas ner och diskuteras. Så gjorde man innan folk hade datorer och så gör de fortfarande.

Detta tar lång tid.

Det finns flera tusen journalister, och inte många intervjutider.

I Venedig funkar det så att de olika pressagenterna sitter på lyxhotellet Excelsiors terass. Journalisterna köar vid de olika borden för att få sina tider.

I dag är en sådan dag. Långa köer. 

Solen gassar och Medelhavet kluckar inbjudande mot Lidos stränder.

Flygplatsen Marco Polo välkomnar med brännande solsken och 30 grader varmt.

Vi såg snö på alptopparna i flög över, men när nere vid lagunen är det hett.

Dags att gå in i de mörka biograferna.

Festivalen rivstartar på onsdag med George Clooney och hans Ides of march, men det är mycket annat som ska ordnas först. Jag har hämtat min pressackreditering, så nu kan jag komma in på de olika ställen där agenterna som ordnar intervjuer sitter och lägger sina scheman.

Det ser ut att bli ett bra filmår på festivalen. Nya filmer av Polanski och Cronenberg, av Andrea Arnold som gjorde starka Red road och Fish tank. Madonna har regisserat kärleksdramat om engelske kungen som på 1930-talet abdikerade för att kunna gifta sig med sin amerikanska kärlek.

Tomas Alfredson har gjort John Le Carrés Tinker, tailor, soldier, spy, den som vi brukar kalla Mullvaden. Med Gary Oldman, Colin Firth, John Hurt och många andra ess i rollistan.

Och den svenska filmen Stockholm östra, med Mikael Persbrandt och Iben Hjejle, visas också på festivalen.

Plus Al Pacino och Kate Winslet och Viggo Mortensen som spelar Freud mot Keira Knightley.

Venedig, Cannes och Berlin är de tre stora filmfestivalerna.

Venedig 2011 verkar bli den största och tyngsta.

Här på bloggen berättar jag varje dag vad som sker.

Pennorna är vässade. Kamerorna står på laddning. Bandspelaren har fått nya batterier och i det nya A4-blocket väntar blanka sidor på att fyllas.

Nu kör vi.

Är ute och vandrar i sommarvärmen med Nathalie, 3,5.

Det är bäst att hålla hand när man går i närheten av Stockholms cyklister.

Nathalie ser symbolerna som visar vilket som är gångbana och vilket som är tänkt för cyklar.

– Titta, säger hon och pekar på målningen. Där går farfar och Nathalie.

Hand i hand mot framtiden.

Trafikverket sätter upp skyltar och målar symboler.

På Nathalie och mig.