Det är fel att generalisera om länder och folk som bor i olika länder. Men då och då får jag intrycket att norrmän är något mer patriotiska än svenskar.

Den där sortens högljudd stolthet som efter en stund kan låta mer som mindervärdeskomplex. Modell göteborgare.

Min vän Geir är alltid på plats när det händer intressanta saker i filmvärlden. Han är fylld med vetande om norska framgångar och bedrifter. Han kan alltid berätta om saker som egentligen är norska uppfinningar eller har skett tack vare norrmän. Typ att Leonardo Da Vinci egentligen var norrman eller att pastan inte alls togs från Kina av Marco Polo på 1300-talet utan smiddes av norska vikingar på 800-talet.

Den där sortens vetande som kan vara svårt att kontrollera eller säga emot.

När det drar ihop sig till vinterolympiad är förstås Geir i högform. Han har säkert rätt när han påstår att Norge är den mest framgångsrika idrottsnationen i världshistorien. Årets spel och lekar i Vancouver har åtminstone startat bättre i medaljväg för Norge än för Sverige.

Går inte att argumentera mot Geir där.

Och dessutom är den norska filmen av Hans Petter Moland en av de bästa i huvudtävlingen i Berlin.

Heja Norge.

”Exit through the gift shop” är en mycket underhållande dokumentär. Hemlige konstnären Banksy står som regissör, även om filmens ram är att en excentrisk fransman videofilmer en massa artister som skapar graffiti och annan illegal gatukonst.

När fransmannen själv ställer ut och får berömmelse och pengar blir det en intressant skildring av hur märkligt värden kan uppstå i konstvärlden.

Något som Banksy själv råkat ut för när hans skapelser sålt för stora summor.

Man tror att han är från Bristol. Man tror att han är född 1974. I filmen döljs hans ansikte under en huva och rösten är förvrängd.

En intressant sorts kändis som är helt okänd. Hoppas filmen når Sverige i någon form.

Festivaldagarna ser lite olika ut.

I fredags såg jag fyra filmer och gjorde två intervjuer. På lördagen var det sex intervjuer och en film. I dag väntar två filmer och fyra intervjuer.

Söndagen rivstartar klockan 9 med Zhang Yimous nya film, ”En kvinna, en pistol och en nudelbutik”. En kinesisk version av bröderna Coens ”Blood simple”.

Är man förstås nyfiken på.

Gick förbi det här kaféet i Berlin.

Udda, på fleras vis. Till att börja med är det ett drive in-ställe. Man kör runt kiosken som på en hamburgerbar och får sitt kaffe. Fika för stressade.

Namnet Cahoona ska förmodligen associera till Hawaii. Fast det brukar stavas Kahuna. På ett par av Hawaii-öarna växer en fin sorts kaffebönor som skapar det mycket uppskattade kona-kaffet.

Men det är Hawaii. Där det alltid är 28 grader varmt i både luften och vattnet.

Jag ville jag vore där. I iskalla Berlin där snön ständigt faller och hela världen går i grått känns Kahuna och Kona väldigt avlägset.

Inte konstigt att de sitter i sina bilar och dricker sina koppar.

Kö till biljetter för filmfestivalen.

En trevlig sak med Berlins filmfestival är att filmerna visas också för biljettköpande publik.

Till skillnad från Cannes som bara är för branschfolk.

Här köar berlinarna för att se och diskutera alla filmerna.

Det känns i luften. Det hörs på fiken och barerna.

Film överallt.

Det blev ingen svensk film på min topplista med romantiska komedier.

Toppkandidaten är Sommarnattens leende, Ingmar Bergmans lekfullhet från 1955.

Då och då görs det försök i genren. Sommaren med Göran är hyfsat underhållande och lockade begripligt nog många till biograferna.

Det finns några andra lyckade svenskar i den här grenen: 

Adam & Eva

Jalla! jalla!

En kille och en tjej

Grabben i graven bredvid

Förra året var Renee Zellweger i Berlin med filmen My one and only som snart släpps direkt på dvd i Sverige.

I år är hon med i juryn som utser vinnare av Guldbjörn och Silverbjörn och andra björnar.

Juryn leds av regissören Werner Herzog som härom året gjorde en dokumentär om en man som försökte bli vän med grizzlybjörnar men dödades av dem.

05.30 på Fleminggatan. Snön faller blygsamt och tyst. Två katter slåss i en snödriva, en vit och en svart katt. En tom buss bullrar förbi.

Så det är vad som händer mitt i stan när man brukar sova.

Jag ser mycket film nu så jag hinner inte med så mycket annat.

 I går var det galapremiär på Josef Fares nya, ”Farsan”. Svenska galapremiärer är oftast på Rigoletto på Kungsgatan. Den röda mattan ringar en bit upp i riktning mot Regeringsgatan och sedan fortsätter kön några hundra meter till. Det finns inga insläpp i världen som tar så lång tid som svenska filmpremiärer.

En trevlig sak var att Josef Fares stod vid entrén och hälsade alla välkomna.

Det ser man inte ofta.

Än mer imponerande eftersom det var minusgrader och han hade endast kostym och skjorta. Men skakade vänligt hand och hejade på de som kom.

Rigoletto rymme över 700 personer.

Här kan du läsa Karolina Fjellborgs recension av filmen.

Channing Tatum och Amanda Seyfried i ”Dear John”.

Lasse Hallströms senaste film Dear John hade amerikansk biopremiär i fredags.

Den har setts av väldigt många i helgen. Spelat in 32,4 miljoner dollar.

Dear John ser ut att bli Lasse Hallströms största publikframgång någonsin i USA. Det känns lite tokigt. Jag har sett Dear John och det är inte Lasse Hallströms bästa film någonsin.

Men den har sin charm. Och det är roligt och rättvist att Lasse Hallströms får medvind. Filmbolagen har slarvat bort hans senaste filmer, i synnerhet i USA.

Heja Lasse.