Nu börjar det dra ihop sig.

Galan på Cirkus inleds 19.10, men tv-tittarna är med i direktsändning mellan 20 och 22.

Djurgården är full av taxibilar. Jag åkte buss 47 ut till Skansen, men det var rätt ensamt i den bussen. Alla andra Cirkusgäster tog taxi att döma av köerna ut båda hållen. På vägen dit en trafikstockning av svarta bilar. In mot stan en parad av gula LEDIGT-skyltar.

Nja, inte mitt liv men Richard Geres liv som hundägare.

Jag gick på bio på söndagen och såg Lasse Hallströms ”Hachiko”. Salongen mitt i Stockholm var nästan fullsatt. Vi skrattade, och snyftade. En mycket sevärd film. Jag förstår att den lockar många till biograferna.

Lasse Hallström är en skicklig filmberättare, och han håller den känslostarka historien stram. Den rör och berör. Här finns också underhållande svartvita bilder ur hundens perspektiv. Det är imponerande hur Hallström lyckats filma alla dessa scener med hundar. Och människor.

”Hachiko” bygger på verkliga händelse i Japan på 1920-talet. Nu startar den i 1990-talets USA där Richard Gere spelar en kompositör och musikprofessor som hittar en ensam hundvalp när han kommer hem från en resa.

Han bor i en idyllisk småstad med fru och dotter. Snart blir hunden och han ett välbekant par i den lilla staden där alla känner alla och bara godhet verkar bo. Hunden är skamlöst gullig som valp och av den japanska rasen akita. 

Hunden möter sin husse på stationen varje dag strax efter 17. När husse slutat resa med tåget fortsätter ändå hunden troget att vänta.

De amerikanska distributörer som stoppade filmen från att nå bio där måste vara tokiga. ”Hachiko” är en fin film om kärlek och lojalitet.

I Tokyo finns det en staty över den riktige Hachiko, vid stationen där han brukade vänta. När jag var i Tokyo tog jag en bild där.

På 1920-talet var kanske Shibuya en söt lokal järnvägsstation. I dag står statyn över hunden vid världens mest trafikintensiva övergångsställen. Det är där Scarlett Johansson stirrar ut på folkmyllret som korsar gatan i ”Lost in translation”.

Nu är det kanske inte lika lätt för en hund att hitta husse där.

Men Lasse Hallström har gjort ännu en sevärd film.

1934 restes statyn över Hachiko. 1948 gjordes en ny på samma plats.

I går var det premiär på ”Pygmalion” på Dramaten. Alexandra Rapaport spelar Eliza och Johan Ulveson är språkprofessorn Higgins.

I den här uppsättningen inleder Eliza med att tala förortslang modell Malmö innan hon skolas till rikssvenska.

I Aftonbladets recension hyllar Claes Wahlin hennes fysiska och dialektala behandling av språket.

Lars Ring skriver i Svenska Dagbladet att ”Alexandra Rapaport är utmärkt som Eliza. Hennes version av förortsmalmöitiska tvinnad med amerikansk tv-slang är genial. Hon gestaltar skickligt dilemmat att byta klass.”

I Dagens Nyheter får Alexandra Rapaport ännu mer beröm. ”Dramaten spelar i nutid och Rapaport, som i huvjacka och sweatpants kastar sig över oss med sina haranger, har lånat tonfallen från Rosengård och rapparen Timbuktu. Hon talar ett språk som inte har en tanke på att kommunicera med någon utanför den begränsade gruppen av ”homies”. Det finns en intressant social observation att göra i detta. Och när hon går upp i totalt obnegriplighet måste jag kapitulera. Det bär.”

Låter ju intressant. Dags att skaffa biljetter.

Nils Schwartz i Expressen gillar dock inte språkexperimentet.

”Så kommer hon in på Dramatens stora scen, och det visar sig att denna sociolekt är fullständigt obegriplig. Hon kunde lika gärna ha talat urdu.”

Att förstå eller inte förstå?

Verkar vettigast att gå dit och se och lyssna själv.

Jag skrev tidigare i veckan att jag börjat läsa Alfahannen, Katarina Wennstams thriller som till stor del handlar om svenska filmbranschen. Den började lovande.

Det fortsatte tyvärr inte.

Alfahannen har en sak att säga, men den säger det väldigt många gånger. En manlig filmstjärna är ett svin som utnyttjar sin berömmelse för att våldta unga kvinnor. Det finns ingen spänning.

Andra som vill klä ut sina debattinlägg i deckarens maskeradkostym brukar försöka hitta på en intrig med några överraskningar, men i Alfahannen är det mesta färdigt och klart från början.

Det inleds på en Guldbagge-gala, människoteckningen är ytlig och personerna blir klippdockor vars handlingar man inte kan tro på.

Här finns poliser och en kvinnlig åklagare, men de gör inte särskilt mycket polisarbete utan beter sig som om  de pryade i en Mitt Livs Novell.

Katarina Wennstam är uppenbarligen full av förakt för tidningar, men ändå är det just tidningsuppgifter som ger de enda ledtrådarna i hennes berättelse. Hon skriver indignerat om skvaller och människor som tjänar pengar på det, men hela hennes bok känns som ett hopkok av skvaller.

Det finns många bättre böcker att läsa.

Jag fick visa legitimation när jag beställde en öl i en bar i USA.

– Du menar för ålderns skull, frågade jag för att undanröja alla tvivel.

Ja, sa servirtisen.

Jo, jag klarade åldersgränsen med mitt leg. Men man undrar.

Kanske ett sätt att få gamlingar att känna sig unga och glada och ge mer dricks?

20.50  Alla som köpt biljett till middagen och galan får en goody bag när de går hem.

Sådant där som man hört om i samband med Oscargalan.

Lite nyfiken är man allt på vad de kan tänkas stoppa i sådana. Hur länge kan vi motstå frestelsen och kika?

20.10  Galan är över.

Nu väntar efterfesterna. Alla sker på det här hotellet. Tv-kanalen HBO håller sin i restaurangen som heter Circa 55. Vid swimmingpoolen.

Låter som en fin avslutning på kvällen.

19.40  Golden globe brukar gilla publiksuccéer.

Och ”Avatar” är den nya sensationen som påverkar filmbranschen.

Alla pratar om den. Med entusiasm. Även regissörer som Lasse Hallström och Mel GIbson nämner ”Avatar” och Jim Camerons pionjärarbete med respekt.

Ingen vet hur framtiden ser ut. Men de är överens om att det blir stora förändringar.

Alla vill vara med.

Och de biografägare som tog risken att investera i 3D-projektorer är glada i dessa tider.

19.10   Robert De Niro och Leonardo DiCaprio är här för att dela ut pris till Martin Scorsese. Han får Cecil B. DeMille award för sitt livsverk. En gång spelade DiCaprio och De Niro son och styvfar i den omskakande ”This boys life”.

Nu är de skådespelarna som jobbat mest med Scorsese. Hans tidiga samarbete med De Niro har gett oss filmklassiker som ”Taxi driver” och ”Tjuren från Bronx”. Men 35-årige Leonardo DiCaprio har faktiskt hunnit göra fyra filmer med Scorsese i och med ”Shutter island” som snart har premiär.

18.50  Hollywood Foreign press tjänar mycket pengar på sina Golden globe-gala.

Biljetterna för oss som deltar i middagen kostar 600 dollar styck, men det är tv-rättigheterna som ger alla miljoner. Organisationen skänker mycket till välgörenhet, och har också stipendier för folk som vill utbilda sig i film och tv.

De har också betalat för restaureringen av några filmklassiker.