Fredrik Lycke i spetsen för Hair. Foto: Carl Thorborg

Jag var på premiären av Hair i lördags och skrev om det i Aftonbladet.

Uppsättningen på Stockholms stadsteater är inte bra. Det finns några starka sångnummer i musikalen och ensemblen har bra röster och musikerna är utmärkta. Som konsert låter det bra ibland.

Men den lilla handling som finns tappas bort. De som skrev Hair verkade dela hippie-kollektivets drömmar om en bättre värld, om att göra uppror mot föräldrar och det militärindustriella komplexet. Det är de känslorna, hur naiva de än är, som bär Hair och sångerna.

Men vi vet i dag att många från dne ungdomsrörelsen gick under av knark. Att det blev politiska gräl och splittring. Att tankarna om fri sex och öppna förhållande orsakade nya smärtor.

Så i den här uppsättningen blir de trasiga självupptagan stackare. Som ser ut att bo på en soptipp där de behandlar varandra illa och skriker när de inte sjunger.

En av huvudpersonerna får inkallelseorder och säger han ska bränna den. Men steg för steg lämnar han kollektivet och kommer mot slutet in i militär uniform. Som musikalen ’är skriven är det meningen att man ska tycka det är tråkigt. Dela hans vänners upprördhet.

Men som Hair spelas på Stockholms stadsteater tycker man mest att det är skönt att han slipper alla påtända flummare och får lite styrsel på livet.

Gunilla Brodrej på Expressen skriver alltid bra. Hon har också varit på Hair och recenserar det mycket välformulerat här.

Det är inte bara tecknade djur och dåliga äventyrsfilmer från Hollywood som blir 3D.

Tyske Wim Wenders har gjort sin bästa film på länge med ”Pina”.

En hyllning till koreografen Pina Bausch, med dansnummer filmade i 3D. På olika platser, med många olika uttryck.

En kulturupplevelse som blivit en av de största snackisarna under filmfestivalen i Berlin. Inte minst för att den tar tillvara 3D-teknikens möjligheter till djup.

Den hoppas jag kommer till Sverige.

Genialiska hand i hand. FOTO: Mats Bäcker

Förra veckan såg jag David Batras kul show på Rival. Denna veckan har det varit Guldbagge-gala och en fyndig uppsättning av Riktiga män med Tommy Körberg, Johan Ulvesson, Johan Rheborg och Erik Johansson.

Men bäst i veckan var Ljust och fräscht.

Fredrik Lindström och Henrik Schyffert levde upp till alla förväntningar.

Det måste finnas förväntningar. Alla 40 föreställningarna är så gott som slutsålda.

Även jag hoppades nog att det skulle vara bra. Ljust och fräscht lyckades göra det man hoppas och lite till.

Lindström och Schyffert är faktiskt ännu bättre tillsammans. De pratar i mun på varandra i en verbal pingpong där deras olika roller matchar varandra perfekt.

Tål jämförelser med Hasse och Tage i samspelet.

Och den intelligenta briljansen.

Musikalen ”Leva livet”  är inte så lyckad.

Det är en dansk historia om ett popband som var på väg att bli stora för 16 år sedan. Men då försvann sångerskan med en melodi, skrev en engelsk text och blev internationell stjärna.

Nu möts hela bandet igen. Tre killar, tre tjejer, alla drygt 30 och med olika vardag. Sångerskan, den stora stjärnan, har med sin 16-åriga dotter.

I Stockholm spelas den med svenska hits från 1970-, 1980-, 1990-talen. Bandets egna låtar verkar vara Gyllene Tiders. De som plockat låtar verkar ha tänkt att sångerna var just hits.

Men låtar som blir framgångsrika är av olika slag. I musikalen finns lättsamheter som ”Ooa hela natten” bredvid Peps proggklassiker ”Hög standard” från 1975. Allt blandas hejsan svejsan som om det var party eller after beach. Tänkt för en publik som ska klappa takten åt vad som helst.

Men popsånger kan betyda mer än så.

Även om en del låtar framförs i allvarliga ögonblick i musikalen är det som om sångerna inte tas på allvar. En del av dem blir nästan som skämtbitar.

Och det är ju inte sångernas fel att de klämts in obarmhärtigt i den tunna intrigen. Vid ett tillfälle visar en av huvudpersonerna upp en check han fått för sin kompis. En check på 500 000 kronor. Då säger kamraten: Jag vet vad du ska göra. Köpa vingar för pengarna.

Och så sjungs Mikael Rickfors hitlåt.

Krystat så man ryser.

Ett annat problem är att sånginsatserna är väldigt ojämna och ibland är det falskt så det gör ont.

I bästa fall kan ”Leva livet” visa publiken hur välgjorda originallåtarna är. Och hur svårt det är att sjunga bra pop och rock.

Jag såg Björn Skifs i går. Det var en fantastisk show. Världsklass, som jag skrev efter premiären på Cirkus i januari.

Den har bara blivit bättre sedan dess.

Skifs sjöng väldigt, väldigt bra och dansnumren är spektakulära.

I dessa tider har jag också lyssnat på hans skivor med svenska evigt gröna låtar. Till exempel ”Nu tändas åter ljusen i min lilla stad”, som enligt en mig närstående moder var en sångtext jag kunde utantill redan 1959 när den kom med Gunnar Wiklund.

Per-Martin Hamberg tänkte på sitt Östersund när han skrev den, men för mig blir det alltid associationer till Varberg där jag bodde då.

Men den fungerar lika på andra städer.

Jag upptäckte i fredags att sången hörs några sekunder i nya ”Änglagård 3”, när Fanny tittar in i en vävstuga.

I höst har Nathalie som snart fyller tre lärt sig den av sin farmor.

När snön faller och isvindarna viner är det en extra vacker sång, en längtan tillbaka till en idyll som nog bara fanns i drömmen.

Hittar den inte på YouTube med Wiklund eller Skifs men Pierre Isacsson sjunger den fint.

Jag har skrivit om musikalen Spider-man som provspelas på Broadway i New York i Aftonbladet.

Den officiella premiären skjuts fram gång på gång.

Bon och The Edge i U2 har skrivit sångerna och jobbat mycket med föreställningen. Amerikanska nyhetsmagasinet 60 minutes har följt arbetet och gjort ett intressant inslag.

Kan man se här ovan.

Där hörs en del av musiken och man ser hur det ser ut i teatern när skådespelarna flyger ovanför publiken.

På måndag ska jag köa för biljetter.

Den 20 december släpps biljetterna till Jerry Seinfeld i Globen, 5 juni nästa år. Sist han uppträdde i Stockholm var på Cirkus 1998.

Det var väldigt, väldigt roligt.

Så jag ska absolut försöka se honom i Globen i sommar.

Jag såg två föreställningar på Cirkus, ochy även om de till 90 procent var identiska så skiöjer det alltid lite en del beroende på publik och humör.

När jag intervjuade honom för Bee movie för tre år sedan berättade Seinfeld att han var sugen på att göra stand up igen.

Hans mycket roliga dokumentär Comedian från 2002 visar hur han arbetar fram nytt material inför publik. Bra att värma upp med inför sommaren.

Kommer just hem efter ”En handelsresandes död” på Dramaten. Den är väldigt, väldigt bra.

Krister Henriksson är Willy Loman och Endre hans lojala hustru som försöker hålla makens depression borta och medla mellan honom och arge sonen Biff.

Lena Endre gör hustrun med en sådan intensitet att rollen känns större än vad den brukar vara.

Men även Martin Wallström och Christopher Wagelin är mycket bra som sönerna i den här klassikern. Temat om livslögner och orimliga förväntningar på barnen är tidlöst. Just nu är de flesta föreställningarna slutsålda på Lilla Scenen, men det ska släppas fler föreställningar.

Värd att köa för.

Två teaterpremiärer i Stockholm i veckan.

I torsdags var jag på ”Sugar – i hetaste laget” på Oscars. På lördagen var det ”Lilla syster kanin”.

På den ena fick man champagne (avböjde, jag jobbade), på den andra bjöds det råa morötter (avböjde, jag jobbade).

I den ena foajen luktade det starkt av parfymer, i den andra av vällingpruttar.

På den ena kom folk försent, gick högt pratande in i bänkraderna och tog kisspauser mitt under föreställningen. Så var det inte alls på barnteatern.

Mer disciplin bland de unga besökarna på Dockteatern Tittut.

”Lilla syster kanin” bygger på en bok av Ulf Nilsson som också var på plats på premiären.

En utmärkt uppsättning. Sara Bexell och Sofia Hollsten spelar nu alla rollerna. Ibland är det små dockor ovan en tygbakgrund, ibland större dockor i samspel med berättande Sparriskaninen.

Som ska passa sin lillasyster en lång dag när mamma och pappa är ute och samlar morötter. Spänning med hungriga rävar och humor med en groda.

Perfekt för Nathalie som är två år och åtta månader. Igenkänning och humor.  Publiken fick hjälpa till med att sjunga lite vaggsång och lära den rätt hopplösa lillasyster Kanin hur olika djur låter.

På Oscars försökte en del i publiken mest ”hjälpa till” genom att glo på sina moibltelefoner efter sms.

Förstår inte folk som går på bio och teater att en mobil lyser som en ficklampa i en märk salong?