I väntan på nästa intervju.

Vi gör de flesta intervjuerna i hotellrum.

Schemat brukar vara att skådespelare och regissörer gör tv halva dagen, tidningar den andra halva. Det som kallas printgrupper. Ibland får man dessutom enskilda intervjuer, så kallade one-on-one.

Ofta är det en fyra-fem personer från filmen som ger intervjuerna. Journalisterna sitter i grupper runt olika bord och den som ska intervjuas, the talent, går från bord till bord. Ofta sitter grupperna i olika hotellrum, ibland i en stor lokal typ balsal eller konferensrum där man kan se varandra.

Säg att det är fyra som ska intervjuas, tre skådespelare och en regissör. Då är det även fyra grupper med journalister, och så får man 30 minuter med var och en. Ibland lite kortare.

Grupperna kan vara olika stora. Den här festivalen har  jag ibland varit en tremannagrupp, en gång var vi tolv. 

Filmbolagen vill att vi ska vara på plats 30 minuter börjar. Då ska man checka in.

Sedan får man vänta i ett hotellrum som fungerar som samlingssal. När det är stora stjärnor och påkostade produktioner brukar de då bjuda på kaffe, te, vatten eller läskedrycker.

Intervjuerna är alltid försenade. Ibland bara en kvart, ibland en eller flera timmar.

Jag tillbringar väldigt mycket tid tillsammans med andra internationella journalister. Det är ungefär samma reportrar från samma stora tidningar som gör intervjuer på olika platser runt världen.

En del är väldigt trevliga och kunniga och duktiga journalister.

En del är det inte.

Bränslet är vätska, socker och koffein.

Jag går förbi den här buteljen varje morgon på väg till första visningen.

Jean-Paul Gaultier har designat den.

Jaha. Jaså.

En reklam i samma anda som när Absolut vodka betalade olika konstnärer för att göra verk kring sin logotyp.

Hur påverkar det varumärket. Vinner läsken, eller förlorar designern?

Jag tycker det känns väldigt 1960-tal. Warhol light.

Man kan köpa små sådana flaskor, fyllda med smaksatt kolsyrat vatten, i butikerna.

Stora gester, symboler och pretentioner.

Eva Mendes och Kylie Minogue är med i varsin episod. En existenteill resa runt Paris i limousine.

Leos Carax nya, ”Holy motors”, kan vara årets konstigaste film.

Ska sova på saken.

Ray Liotta och Brad Pitt skojar till det för kamerorna i Cannes.

– Nej, vi har inte bestämt något datum när vi ska gifta oss.

Brad Pitt säger att uppgifterna om ett bestämt bröllop med Angelina Jolie bara är rykten. Det ska gifta sig… men ingen dag klar.

Han berättar också att Angelina Jolie inte är i Cannes, utan jobbar med att förbereda sin nästa filminspelning som startar snart.

Brad Pitt tävlar i Cannes med ”Killing them softly”. En gangsterfilm där han spelar yrkesmördare, regisserad av Andrew Dominik som också gjorde ”Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford”.

”Killing them softly” är stundtals rolig, ibland brutalt våldsam och bitivis mycket pratig. Den utspelas 2008 och den ekonomiska krisen i USA speglas bland de kriminellas ekonomiska bekymmer i en anonym amerikansk stad. 

Brad Pitt är också filmens producent.

– Jag vill stödja sådana filmer som annars har svårt att bli gjorda, och filmmakare som jag respekterar och vill lyfta fram, säger han.

Jag var på bio med Pete Doherty.

Den brittiske rockstjärnan har huvudrollen i en fransk kostymfilm, ”Bekännelser av ett seklets barn”. Den utspelas på 1830-talet och bygger på en roman av Alfred de Musset.

Filmvisningen började en halvtimme sent. Det är ovanligt i Cannes, men jag vet inte om det berodde på Doherty. Som är ökänd för att ställa in konserter. Han och de andra skådespelarna sprang upp på scen före visningen, tillsammans med regissören Sylvie Verheyde. Pete Doherty var elegant klädd, som en nutida dandy av samma sort som den han spelar i filmen.

Han är med i nästan varje scen. ”Confessions of a child of the century” är i grunden en traditionell tkostymfilm, om en rik man som lämnar festlivet i Paris och lever på landsbygden där han dras till en något äldre kvinna (Charlotte Gainsbourg). Doherty fungerar i rollen som en disträ och smått förvirrad förförare. Med sin mjuka röst och runda ansikte.

När det var dags för intervju pratade han lika mjukt och lågmält. En 33-åring med ett mycket trasigt liv, mycket öppenhjärtig om allt från musik till heroinmissbruk och fängelse. Intervjun med Pete Doherty är publicerad i Aftonbladet i dag.

Det är lätt att prata i bilder i filmvärlden.

Producenter och andra som är som rovdjur. Farliga fåglar som äter sparvar till frukost.

Men de här rovfåglarna på stranden i Cannes är faktiskt riktiga. Inte en symbol för något. Jag tror att det är falkar för de ser ut som burkarna från Falkens bryggeri i Falkenberg.

Jag har ingen aning om varför de flugigt till filmfestivalen.

När det är mycket folk på stan passar filmbolag på att göra reklam.

Cannes gator är fulla av olika jippon.

De syns och de hörs. Även om de får stå stilla en stor del av tiden.

Röda mattan på morgonen.

Så här ser det ut när vi kommer till största biografen Lumiere på morgnarna för att se första tävlingsfilmen för dagen.

Vi som kommer in alltså.

Jag är en i den lyckliga skara journalister som har rosa ackreditering. Och inte bara det. Jag har rosa med en gul plupp, det som fransmännen kallar pastill.

Vi är de näst finaste och viktigaste på filmvisningar och presskonferenser. Vi får gå in först. Tillsammans med de vita.

Journalister med vita ackrediteringar är något mytiskt i Cannes. Sådana som Roger Ebert från Chiacgo (han har ont i ryggen och är inte i Cannes i år), och väldigt sällsynta. De med vita ackrediteringar har någon ytterligare förmån och kan gå på aftonens galavisningar. Kanske kommer franska filmstjärnor till deras rum och ger dem frukost, men i stort är vi nästan likvärdiga när det gäller att komma in.

Rosa är dagstidningar. Nästa steg ner på stegen är blå.

Blå är magasin och tidningar med längre pressläggning. Det gäller till och med en viktig filmtidning som Empire. De har två blå presspass och kan därför inte komma in på alla visningar och nästan inga presskonferenser.

Men det finns fler steg neråt.

Efter blå kommer gröna. Det är till exempel tv-fotografer, som ibland kan komma in på några visningar.

Under dem finns de med gul ackreditering. Jag vet inte hur de klarar av att jobba här. Fotografer kan ha gul, plus speciella fotopass, men det finns också skrivande journalister som får gula kort. Nästan som en varning.

Före varje filmvisning är det alltså olika köer.

Först vita och rosa med gul plupp.

Sedan rosa.

Blå.

Gröna och gula.

Här är ingången för de som släpps in först.

När man före klockan 8 varje morgon är på väg till första visningen av dagens tävlingsfilm.

Det är då man tänker att man skulle vilja hitta de där människorna som går på Cannes gator varje natt och skriker. Mellan 2 och 5 verkar de ha sitt skift.

Varje natt. Gå på gatorna och skrika.

Det är då på den nyvakna Croisetten man vill gå och skrika i deras öron.

Regnet det bara öser ner.

Isande blött och elaka vindar. Glamouren blåser fort bort när sommarsolen och värmen försvinner, Stackars de som ska gå finklädda på röda mattan i det här vädret för stövlar och täckjackor.

När jag vandrar hem från filmvisningen i den blöta natten står paraplyförsäljarna på rad.

Jag inser det listiga i att sälja paraply till folk som saknar och som behöver skydd. Men jag har paraply.

Det är uppfällt. Jag går under det. Varför ska jag köpa ett till?

Det är svårt att gå med ett paraply i varje hand.

Varför tjata på mig och alla andra som redan bär ett?

Märkligaste affärsidén sedan jag såg folk försöka sälja öronproppar utanför en konsert med Norah Jones.