Jag är ett lätt offer för dum marknadsföring.

När jag ser en ny sorts chips som har smak av Varma mackor måste jag slå till.

Smak av Varma mackor! Vad är det?

Smörgås som svettats i ugnen med musslor och vitlökssmör? En croque monsiuer med ost och skinka? En varm macka kan väl ha många olika sorters aromer?

De här chipsen är krispiag och attackerar smaklökarna med något som liknar skinka. De marknadsförs som tilltugg till sport, och passar möjligtvis bättre till det än till filmer.

Jag såg. Jag köpte. Jag grimaserade.

Det kanske inte är reklamen som är dum. Det kan vara jag.

I dagens Aftonbladet har lag listat 200 filmer jag tycker om. De 200 bästa i min värld.

Det var inte lätt. Jag tycker själv mycket fattas. Men nu är det gjort.

Kanske gläder det någon. Det lär med all säkerhet få några att känna att de har andra favoriter.

Det ska vara så med listor.

Julshowen, från Malena Ernmans hemsida.

Solen skiner, blommorna blommar, löven lövar, fjärden glittrar och glassarna smälter på Konserthustrappan.

Uteserveringar dukas upp för lunchgästerna.

Våren har kommit till city, som Ulf Lundell brukar säga.

Och då är det dags att tänka snö. Tomtar. Lucia.

Malena Ernman släpper biljetterna till sin julturné. Premiär i Linköping 23 november. Christer Sjögren och Lotta Engberg startar den 22 november i Kalmar.

Här kommer alla årstiderna på en och samma gång. Tiden är ingenting.

Snön faller och vi med den.

Den här versionen är ju alldeles, alldeles underbar.

George Harrisons Beatles-klassiker med Paul Simon och stämsång av Crosby & Nash.

En rolig sak med FILM-programmen vi gör är att titta igenom gamla favoriter.

I nästa program ska vi prata humor och komedier, och jag fräschar upp minnet genom att kolla på gamla godingar.

En del skrattar man fortfarande åt, andra inte.

Men mycket står sig.

Jag är fortfarande svag för journalistkomedin ”Det ligger i blodet”, den som heter His girl Friday i original. Cary Grant och Rosalind Russell är väldigt roliga, och dialogen är fortfarande bland den kvickaste som spelats in. Kvick i dubbel bemärkelse. Replikerna sprutar och de pratar i mun på varandra.

Undrar hur dåtidens publik reagerade på tempot.

Gårdagens klassiker i min hembio var ”You cant take it with you” med James Stewart. Inte lika stark, men den har sina stunder. En märklig tidsbild av USA 1938 i depressionens spår. 

Han är en av mina största favoriter.

Borde förstås fått Polar-priset tidigare.

Har skrivit om honom här.

Ibland fastnar de mest onödiga detaljer i minnet.

Ofta.

Dessvärre kommer man ihåg en massa meningslösa saker, men glömmer borta viktigare fakta. Alla dessa fyrsiffriga koder som är nycklarna tlll ens liv.

I första omgången av Pluras kök stod han och Mauro Scocco och filosoferade över grytorna. När Plura kryddade en gryta med lagerblad undrade Mauro om lagerblad verkligen gjorde någon skillnad. Är det så att vi bara rutinmässigt stoppar lagerblad i allt möjligt utan att det ger så mycket smak? Denna lilla fråga har jag haft i bakhuvudet varje gång jag använbt lagerblad sedan dess.

Svaret är: Lagerblad är inte onödiga.

Lagerblad kan ge en fyllig smak. När jag var i Norge nyligen fick jag med mig ett bra recept på bakpotatis.

Man skär skåror i de oskalade potatisarna, som när man gör Hasselbackspotatis. Så att de fortfarande sitter ihop i botten.

Penslar med olija och sätter in i 200 graders ugn i 30 minuter.

Tar ut potatisarna och sticker ner fyra lagerblad i varje i lämpliga skåror.

Penslar med smör, saltar och kör ytterligare 20 – 30 minuter i ugnen.

Känn efter att de är mjuka och klara.

En rik smak av lagerblad är belöningen.

Världens bästa gör en av världens bästa låtar.

Hoppas han tar med sig den låten till Sverige.

Snigel och spindlar.

Nathalie, 4 år, har kommit in i en av livets filosofiska faser.

– Farfar, varför finns det träd?

– Varför har man huvud?

– Varför finns det sniglar?

– Farfra, borstar du dina tänder själv? Varför då?

– Varför finns det gräs?

– Varför har man mage?

– Varför får man inte leka med lera?

Frågorna slår ut lika tätt som blommorna i en vitsippebacke. Svaren… man gör så gott man kan.

Det var enklare när höjden av konversation var ”Titta! En buss!”.

Bild från Wikipedia där det står mer om Yakima Canutt.

I färska avsnittet av FILM pratar vi actionscener och stuntmän.

Yakima Canutt var en banbrytande pionjär i branschen. Han bärjade som rodeoryttare men kom sedan in vid filmen när de behövde folk som kunde göra farliga saker på hästar.

Han blev kompis med Douglas Fairbanks och skådespelade på stumfilmstiden, men hans röst gjorde att han sedan satsade på stunts. Han blev kompis med John Wayne som tog sitt sätt att g, prata och röra sig från den kaxige cowboyen Canutt.

Yakima Canutt jobbade på många filmklassiker och utvecklade stunten och yrkesskickligheten. Diligensen och Borta med vinden jobbade han på. Men han blev skadad väldigt mycket också.

Yakima Canutt dog 1986. 90 år gammal.