Flygplatsen Marco Polo välkomnar med brännande solsken och 30 grader varmt.

Vi såg snö på alptopparna i flög över, men när nere vid lagunen är det hett.

Dags att gå in i de mörka biograferna.

Festivalen rivstartar på onsdag med George Clooney och hans Ides of march, men det är mycket annat som ska ordnas först. Jag har hämtat min pressackreditering, så nu kan jag komma in på de olika ställen där agenterna som ordnar intervjuer sitter och lägger sina scheman.

Det ser ut att bli ett bra filmår på festivalen. Nya filmer av Polanski och Cronenberg, av Andrea Arnold som gjorde starka Red road och Fish tank. Madonna har regisserat kärleksdramat om engelske kungen som på 1930-talet abdikerade för att kunna gifta sig med sin amerikanska kärlek.

Tomas Alfredson har gjort John Le Carrés Tinker, tailor, soldier, spy, den som vi brukar kalla Mullvaden. Med Gary Oldman, Colin Firth, John Hurt och många andra ess i rollistan.

Och den svenska filmen Stockholm östra, med Mikael Persbrandt och Iben Hjejle, visas också på festivalen.

Plus Al Pacino och Kate Winslet och Viggo Mortensen som spelar Freud mot Keira Knightley.

Venedig, Cannes och Berlin är de tre stora filmfestivalerna.

Venedig 2011 verkar bli den största och tyngsta.

Här på bloggen berättar jag varje dag vad som sker.

Pennorna är vässade. Kamerorna står på laddning. Bandspelaren har fått nya batterier och i det nya A4-blocket väntar blanka sidor på att fyllas.

Nu kör vi.

Är ute och vandrar i sommarvärmen med Nathalie, 3,5.

Det är bäst att hålla hand när man går i närheten av Stockholms cyklister.

Nathalie ser symbolerna som visar vilket som är gångbana och vilket som är tänkt för cyklar.

– Titta, säger hon och pekar på målningen. Där går farfar och Nathalie.

Hand i hand mot framtiden.

Trafikverket sätter upp skyltar och målar symboler.

På Nathalie och mig.

Nina Persson och Cecilia Nordlund.

Nina Persson, Helena Josefsson och de andra i Dollykollot gjorde en finfin konsert på Berns i går kväll.

Jill Johnson var gästartist.

I veckan har också deras cd kommit, där de blandar in några egna sånger med tolkningar av Dolly Parton.

De gjorde två av de bästa, ”Nån annanstans, nån annan gång” (Helena Josefsson) och ”Helsingborg” (Cecilia Nordlund) på Berns. Av Dolly-låtarna lät ”The grass is blue” och ”Jolene” allra bäst. Många kul arrangemang, med en stråkkvartett i kompet.

Filmen ”Jag är min egen Dolly Parton” finns att köpa. Nya albumet finns också på iTunes.

I dag spelar Dolly Parton själv i Globen. Men det missar jag.

Jag gillar Apples datorer. Har varit Mac-vän sedan 1994.

På 90-talet var vi en skara som kämpade i motvind. 95 procent av de som hade dator använde pc och de som gillade deras teknik framhävde hur många spel man kunde spela och sånt.

Men jag tyckte Mac var mer användarvänigt. Kreativt. Kul. 

Genom åren har jag haft mycket glädje av mina Macar. Redigerat filmer med deras inbyggda program. Pillat med musik. Satt ihop fina fotoböcker. Har gärna berättat för andra hur lätt det går och hur bra detr blir.

De senaste åren har allt fler sett fördelarna med Apples produkter. iPod och iPhone är några nyheter som visat allt fler hur användarvänligt och kreativt det kan vara i den digitala världen. Apple har gått från liten uppstickare till en gigant i branschen.

Och pc-folket gnäller. Oj, vad de gnäller.

Eftersom de inte har mycket annat att klaga på så gnäller de om själva entusiasmen hos de som föredrar Mac. Erik Helmerson i Dagens Nyheter skriver i dag ett sådant typiskt spydgt inlägg vars enda poäng är att de som gillar Apple gilalr verkligen Apple.

Helmerson jämför det med en kyrka och religon, i en rätt ansträngd bild med anledning av att Steve Jobs trappar ner.

Det är konstigt att jämföra med den sortens tro.

Jag tycker Apple gör bra digitala produkter. Inget mer. Steve Jobs har säkert varit en viktig ledare för företaget, men det lär fortsätta i samma anda. Reliigon? Knappast. Jag hade gissat att troende personer som Helmerson la mer vikt vid sin livsåskådning och religion än att jämföra den med människors sympatier för olika varumärken.

Man skulle kunna tro att en film av och med Tom Hanks, och med Julia Roberts som motspelare, skulle locka många.

Men romantiska komedin ”Larry Crowne” sågades när den kom i USA och försvann snabbt.

Nästa vecka får den svensk premiär. Som ”Det är aldrig för sent, Larry Crowne”.

Så dålig är den inte. Inte alls.

Men väldigt snäll. Väldigt trevlig. Det handlar om arbetslöshet, krisande ekonomi i dagens USA, ensamhet och bitterhet. Allt är snält och välkammat. Nästan alla är goda och rara och vill väl.

Som på bio.

Fick till sist tag i biljetter till Djungelboken på Stockholms stadsteater. Såg den i går med vad som verkade vara många skolklasser i publiken.

Uppsättningen är en av de tidiga uppsättningarna av norska geniet Alexander Mørk-Eidem som också gett oss fantastiska ”Tre musketörerna”, ”En midsommarnattsdröm”, ”Tre systrar”, ”Hedda Gabler” och ”Paraplyerna i Cherbourg”.

”Djungelboken” korsar också en klassisk berättelse med massa moderna populärkulturella referenser.

Jag ser hälsningar till filmscener ur ”Pansarkryssaren Potemkin”, ”Rocky”, ”Kill Bill”, ”Karate kid” och möjligtvis ”Skjut på pianisten!”. 

Och några rader från Veronica Maggios ”Jag kommer” och sommarens uppmaning ”vill du ligga med mig då?”.

Omtumlande och häftigt. Värt en lång omväg.

Nästa Mørk-Eidem blir Platonov som får premiär 6 januari. Jag kommer att köpa biljetter.

Jag ser inte ofta på tv eftersom det är så många dvd som ska tittas på.

Men i går bokade jag in en tv-kväll. Jag vill vara allmänbildad. Vill se vad Maestro och Breaking news är.

Omvända världen.

I Maestro ska normalt känslolösa Claes Elfsberg lära sig dirigera musik och blir nervös dokusåpadeltagare.

I Breaking news ska sprattelgubbarna Filip och Fredrik ta upp dagens nyhetshändelser.

Nyhetsankaret leker. Piff och Puff läser nyheterna.

Jo, de verkar ha tagit sin berättarteknik från Disneys animerade ekorrar. Man känner sig som en Musse Pigg som vill be de upphetsade Filip och Fredrik att lugna ner sig lite och prata en i taget.

Breaking news har dock en nerv och intensitet. Maestro är mest obegripligt. Uppenbarligen skulle symfonikerna kunna spela helt rätt utan dirigent, och måste alltså göra allt sämre för underhållningens skull.

Vilket inte är så värst underhållande.

Prognos: Maestro blir ingen tittarsuccé. Tunge och rolige veteranen Jan Eliasson lär återkomma i Breaking news.

Och jag går tillbaka till min hög med filmer som får dvd-premiär.

Årets skolupprop för höstens svenska filmer hölls på förmiddagen.

Mycket som ser lovande ut.

Som man blir nyfiken på.

Fler skulle nog våga sig på en svensk film på bio om de såg de här presentationerna. 

En del verkar bra på ett roligt vis. En del verkar bra på ett obehagligt vis.

En del ansikten är välbekanta, andra okända.

Två som jag definitivt ska se som inte är traditionella långfilmer:

”Så jävla metal”, en dokumentär som skildrar den svenska hårdrockens historia och har intervjuer med massvis av intressanta musiker.

Och ”Vem är var?”. Åtta nya animerade kortfilmer efter Stina Wirséns underbara böcker för de mindre.

Den första buketten finns nu på dvd. Suverän.

Lena Philipsson var fantastisk på att gissa lagkamraternas charader i ”Gäster med gester”. Lördagens snackis i svenska soffor.

Jag tror det blir en fin höst för Lena Ph.

Tv-succé där och i ”Så mycket bättre” och dessutom en ny krogshow.

Höstens drottning.

Och en kung i nöjes-Sverige blir Niklas Strömstedt som förstås var väldigt bra som intervjuare och medspelare i Tack för musiken. Ser mycket fram emot de kommande programmen.

Hade förstås varit roligt om han pratat med Ola Salo om dennes musikalkarriär i Malmö (Kristina från Duevmåla och jesus Christ superstar), men det kanske klipptes bort.

Strömstedt gör också en dubbel i höst med tv-framgång och krogshow.

Lena Philipsson och Niklas Strömstedt.

Två värdiga veteraner.

Jag har arbetat nästan hela sommaren, minus en veckas vandring  Skottland. Men det har ändå blivit dåligt med bloggande.

Mycket annat att skriva. Jag har rest runt och rapporterat, men min blogg tog semester.

Men nu är det skolstart och nystart och runt hörnet finns filmfestivalen i Venedig.

Jag har väckt bloggen från sommardvalan. Den ser lite yrvaken ut. Rufsigt hår, flagnad hud efter för mycket sol.

Nu får den ta på sig något trevligt och komma ut i världen igen.