Pernilla August fick Guldbagge senast. 

Nu blir det nya baggar. Sju nya filmpris.

På tiden.

Nu får även de som skriver filmmusik ett pris varje år. Även klippning, scenografi, mask och kostym. Det innebär att det ska delas ut 19 Guldbaggar mot tidigare 15, men arrangörerna får väl korta på de så kallade humorinslagen.

Tidigare har de här yrkesgrupperna kunnat få Guldbaggar under specialkategorin ”för särskilda insatser”, men nu får de alltid vara med. Fördelen är att det då blir nomineringar. Att flera i varje kategor lyfts fram varje år – inte bara den som vinner.

När Guldbaggen delas ut nästa gång, i januari, får de nya kategorierna plats i strålkastarljuset.

Det är klokt.

Guldbaggen närmar sig därmed andra filmpris, som Oscar, där flera delar av filmskapandet uppmärksammas. Filmskspande är ett kollektivt arbete. När det svenska filmpriset infördes 1964 delades bara tre Guldbaggar ut. För regi, samt manlig och kvinnlig skådespelare. Det har bit för bit utökats, en bra utveckling.

En värdig utveckling. Nu får vi hoppas att det blir gott om kandidater att välja bland ur de svenska filmer som har premiär 2011.

Ricky Gervais blogg är läsvärd.

Nu påminner han om att det är tio år sedan The Office sändes och vilken effekt det har. Han länkar också till en underhållande sågning i Daily Mail efter första avsnittet. Underhållande eftersom den som skriver inte verkar ha fattat The Office alls. Här kan man läsa den artikel som också måste firar 10-årsjubileum.

Poptönten tipsar om denna briljanta kombo av Lego-gubbar och komikern Eddie Izzards funderirngar kring hur det gick till i personalmatsalen på Dödsstjärnan.

Jag har läst några skribenter i veckan  som på olika vis varit upprörda kring Lego och Star Wars.

Jag har svårt att bli det. Varken över det ena eller det andra även om de är stora internationella bolag som tjänar mycket pengar.

Jag tycker Lego är kul.

I dagarna gläds Nathalie,3, och jag till exempel åt att Nalle Puh och några av hans närmaste kompisar finns som Lego-gubbar. I Duplo-serien, den som är tänkt för lite yngre fingrar.

Jag gillar A A Milnes originalböcker, men Disneyfilmen som gjordes på 60-talet är en väldigt charmig och lekfull bearbetning.

De flesta saker här i världen ser snällare ut i Lego-version. Man kan tycka att en del filmskurkar till exempel är skrämmande, men som Lego-gubbe tappar Darth Vader mycket av sin mörka kraft. 

Samma sak gäller den ryska onda typ som Cate Blanchett spelar i senaste Indiana Jones. När man ser henne som Lego-figur framkallar det mer leenden än skrämda skrik.

Det är mycket här i världen som skulle se trevligare ut som Lego. Rockstjärnor som slänger ut fjärrkontroller från hotellrum och försöker skrämma småbarn med sina tatueringar skulle göra sig bra som Lego.

Att hamna på Madame Tussauds är lite fånigt, lite Kiviks marknad. Att bli Lego-figur måste vara en roligare hedersbetygelse.

Håkan Juholt må bli vald till partiledare, men när blir han och hans mustasch något man kan flytta omkring hur som helst i sin egen lilla stad? Juholt och Harry Potter möter Snape?

Fredrik Lycke i spetsen för Hair. Foto: Carl Thorborg

Jag var på premiären av Hair i lördags och skrev om det i Aftonbladet.

Uppsättningen på Stockholms stadsteater är inte bra. Det finns några starka sångnummer i musikalen och ensemblen har bra röster och musikerna är utmärkta. Som konsert låter det bra ibland.

Men den lilla handling som finns tappas bort. De som skrev Hair verkade dela hippie-kollektivets drömmar om en bättre värld, om att göra uppror mot föräldrar och det militärindustriella komplexet. Det är de känslorna, hur naiva de än är, som bär Hair och sångerna.

Men vi vet i dag att många från dne ungdomsrörelsen gick under av knark. Att det blev politiska gräl och splittring. Att tankarna om fri sex och öppna förhållande orsakade nya smärtor.

Så i den här uppsättningen blir de trasiga självupptagan stackare. Som ser ut att bo på en soptipp där de behandlar varandra illa och skriker när de inte sjunger.

En av huvudpersonerna får inkallelseorder och säger han ska bränna den. Men steg för steg lämnar han kollektivet och kommer mot slutet in i militär uniform. Som musikalen ’är skriven är det meningen att man ska tycka det är tråkigt. Dela hans vänners upprördhet.

Men som Hair spelas på Stockholms stadsteater tycker man mest att det är skönt att han slipper alla påtända flummare och får lite styrsel på livet.

Gunilla Brodrej på Expressen skriver alltid bra. Hon har också varit på Hair och recenserar det mycket välformulerat här.

En favorittrailer för Nathalie, 3, och mig har varit den animerade Rio. Svensk premiär 8 april.

I dag såg jag ca 30 minuter av olika scener ur den filmen. I 3D.  Regissören är brasilianaren som gjorde Ice age, och det ser ut som ett lovande äventyr med bra musik. Huvudperson är vad jag skulle kalla en papegoja, ara, som fångades som ung och bott i USA där han och hans ägare drivit en bokhandel.

Han kan inte flyga. Pratar gör han dock som många animerade filmdjur. På amerikanska är det med Jesse Eisenbergs röst.

Det blir konkurrens om publiken som vill se animerade djur i vår. Den 1 april är det premiär på Hopp, om påskharen och kyckingar. Med en trummande hare/kanin.

Här kan man få smakprov av Hopp.

Jag var på Still alive, Claes Malmbergs nya krogshow i fredags.

Hälften prat, hälften sång.

Han minns sin uppväxt och de första skådespelaråren bland annat. Malmberg sa inte ett ord om vilka sånger han sjöng, eller varför, men det här var den intressanta låtlistan den här kvällen:

Walking (CCS)

You aint seen nothing yet (Bachman Turner overdrive)

The times they are a-changing (Bob Dylan via Bryan Ferry)

I can help (Billy Swan)

Is this the way to Amarillo ? (Tony Christie)

Dont go home with your hard-on (Leonard Cohen)

Smile (Charlie Chaplin)

Tap turns on the water (CCS)

Run runaway (Slade)

Its lonely at the top (Randy Newman)

After midnight (Clapton/JJ Cale)

När jag lämnade Göteborg med tåget jag köpte jag tidningarna.

Det fanns tre kvällstidningar att välja mellan.

Jag köpte alla tre, Aftonbladet, Expressen och GT.

Alla tre hade olika omslag.

När jag betalade sa inte kassörskan: ”Expressen och GT är samma tidning.”

Och det är de ju inte.

Alla tre hade olika innehåll.

Jag var på invigningen av Tempo dokumentärfilmsfestival i går.

Startade med världspremiären av den mycket sevärda ”Jag är min egen Dolly Parton”. Och följdes av en 40 minuters konsert med sånger av Dolly Parton och sångerskorna som är med i filmen.

Nina Persson och Helena Josefsson gjorde fantastiska tolkningar av Jolene och The grass is blue.

Men före filmen var det tal.

Många tal. Långa tal.

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth invigde. Hon pratade en massa politikerspråk och sa vänliga ord om dokumentärfilmer.

Men det mest intressanta var att hon inte verkar veta skillnaden mellan en regissör och en producent.

En gång kan man säga fel, men kulturministern envisades med att blanda ihop yrkesrollerna flera gånger. Jag förstår att många utanför filmbranschen tycker det är krångligt att förstå vem som gör vad på en film. Men om kulturministern tror att Pernilla August producerat Svinalängorna kanske hon kan få en liten kurs?

Det kan väl vara bra inför kommande filmavtal och diskussioner om svensk filmproduktion.

När vi ändå pratar om Paul Simon.

Det är dags att skriva in en av vårens högtidsdagar i almanackan. 12 april släpps Paul Simons nya album, So beautiful or so what. 

Album är ordet. Paul Simon säger i inspelningsreportaget här att han satt sig ner och skrivit just ett album, som på den gamla LP-tiden. Han har också, för första gången sedan han skrev låtarna till 1986 års Graceland, satt sig med gitarr och börjat från noll. Alla de senaste skivorna har startat med rytmer.

Jag köpte Getting ready for Christmas day i december och nu finns även singeln The Afterlife på iTunes. Ännu bättre. Bitarna man får höra i inslaget på YouTube låter mycket bra.

Paul Simon. En av giganterna.