Jag är svag för sånger om städer och här kommer en färsk berättelse från Stockholm.

Jag känner en av de som gjort videon så jag är totalt partisk. Men jag gillar bilderna och bildberättandet och att här finns delar av stan som inte alltid syns på film.

Här kan man titta pä ”Still lost” med You ate my dog. 

Musiken är väl sånt vi kallade powerpop för drygt 20 år sedan?

Tania Jarlstam och hunden Smokey, 5. FOTO: MARCUS LUNDSTEDT

I dag har det enligt ett pressmeddelande varit premiär för hundbio på Husdjursmässan i Kista.

Nästan 200 besökare, hälften hundar, fick se Marmaduke.

Den har jag också sett, fast jag slapp hundar i salongen. 

Det räckte mer än väl med den jobbiga Marmaduke som har huvudrollen i filmen. 

Vet inte hur det lät bland alla hundarna, men jag blev i varje fall inspirerad att skälla.

Men det är möjligt att här finns en ny nisch för att locka ny publik till biograferna. Vilka intressanta visningar det kunde bli av t ex ”Hajen” och Hitchcocks ”Fåglarna”.

En läsare undrar vilka som nominerar till Guldbaggen.

De här:

Människorna bakom Guldbaggen har ett intressant sätt att räkna röster. De använder en metod från Australien, som först användes vid en rösträkning i Queensland.

Juryn som nominerar består av 34 personer.

I varje priskategori har varje ledamot en röst. De anger ett förstahandsval, ett andrahand och ett tredejehand.

Rösterna fördelas först efter förstahandsval. Det val som har samlat minst röster tas bort, men röstsedlarna fördelas ut på nytt till de kvarvarande kandidaterna. Nu efter deras andrahandsval.

Sedan börjar processen om. Rösterna räknas på nytt och allt upprepas. Om igen tills alla kandidater utom tre har åkt ut.

Om ett andrahansdval går till en kandidat som, redan är borta? Då räknas i stället röstens tredjehandsval. Och om även det går till någon som åkt ut då kasseras röst.

Till slut återstår bara tre kandidater – och de nomineras till en Guldbagge.

Låter komplicerat. Ungefär som spelreglerna för ett avancerat sällskapsspel.

Sedan är det en annan vinnarjury som väljer vilka som får baggen.

Den 24 januari vet vi det.

Här är som kan vinna Guldbagge den 24 januari.

Galan direktsänds i SVT.

Bästa film: I rymden finns inga känslor, Sebbe, Svinalängorna

Bästa regi: Pernilla August (Svinalängorna), Lisa Langseth (Till det som är vackert), Babak Najafi (Sebbe)

Kvinnlig huvudroll: Pernilla August (Miss KIkci), Noomi Rapace (Svinalängorna), Alicia Vikander (Till det som är vackert)

Manlig huvudroll: Sebastian Hiort af Ornäs (Sebbe), Joel Kinnaman (Snabba cash), Bill Skarsgård (I rymden finns inga känslor)

Kvinnlig biroll: Tehilla Blad (Svinalängorna), Cecilia Forss (I rymden finns inga känslor), Outi Mäenpää (Svinalängorna)

Manlig biroll: Peter Dalle (Himlen är oskyldigt blå), David Dencik (Cornelis), Ville Virtanen (Svinalängorna)

Manus: Svinalängorna, Till det som är vackert, I rymden finns inga känslor.

Foto: Göran Hallberg (Himlen är oskyldigt blå), Erik Molberg Hansen (Svinalängorna), Aril Wretblad (Snabba cash)

Dokumentär: Familia, Så nära, Ångrarna

Kortfilm: INte panik, Tord och Tord, Tussilago

Utländsk film: Fish tank, MIraklet i Lourdes, The social network

Mycket blommor till dubbelt nominerade Pernilla August.

Hon skriver historia.

Bästa manus, bästa regi och bästa skådespelare. För en annan film dessutom. 

Men Svinalängorna har fått 8 nomineringar.

– Jag är stum. Småchockad,. Det är helt fantastiskt. Underbart roligt, säger hon när hon nu blir intervjuad på scen.

Pernilla August säger att hon är för luttrad för att våga hoppas på nomineringar. Men nu är hon tacksam och lycklig för att filmen fått en så flygande start.

Svinalängorna har nu setts av 110 000 svenskar på bio.

”Svinalängorna” är den stora favoriten bland Guldbaggenomineringarna.

Den kan vinna som bästa film, för manus och foto, skådespelare och regi.

Och regissören Pernilla August är dessutom nominerad som bästa skådespelare för ”Miss Kicki”.

2010 var sannerligen ett fint filmår för Pernilla August.

”I rymden finns inga känslor” och ”Sebbe” har också nominerats som bästa film och för skådespelarna.

”Till det som är vackert” är också populär hos nomineringsjuryn.

Intressant är att alla tre regissörerna som nominerats är debutanter. 

Tidskriften Rolling Stone har en fascinerande intervju med John Lennon i sitt julnummer.
Den är fascinerande på många sätt.
Intervjun gjordes 5 december 1980, några dagar innan Lennon mördades. Till den togs de klassiska bilderna där en naken Lennon kramar Yoko Ono.
Journalisten Jonathan Cott som jobbat på Rolling Stone i alla år gjorde intervjun, som var tänkt att komma i tidningen i samband med den då nya skivan av Lennon och Ono.
Men John Lennon mördades. Jonathan Cott använde ett par citat till den minnesbilaga som tidningen gjordes. Kassetterna med intervjun hamnade i en garderob och där har de legat i 30 år.
Påstår Jonathan Cott och Rolling Stones.
Att en erfaren journalist har en nio timmar lång intressant intervju med John Lennon liggande i sin garderob i 30 år har jag svårt att tro.
Hur svårt kan det vara att leta upp den?
Något annat måste ligga bakom att den inte publicerats förrän nu.
Men den är läsvärd, och en som vanligt frispråkig Lennon säger vad han tycker om det mesta. Den som funderat över hans förhållande till Paul McCartney kan se att han då verkar fylld av respekt för sin medskrivare i många år. Lennon pratar också intressant om mansrollen och hur han försökte spela tuff som ung och i många år.
Apropå berömmelse gör han också en tydlig markering. Jag har alltid tyckt hans ironiska ton i ”Working class hero” varit tydlig. När han sjunger ”a working class hero is something to be” är han uppenbarligen syrligt sarkastisk. Men alla verkar inte ha uppfattat det så. Själv beskriver Lennon tonen i sången som sardonisk, i betydelsen bitter och hånfull.
Så här säger han i intervjun:
”Saken med ”Working class hero” som ingen någonsin uppfattade rätt är att den var menad som sardonisk. Den har inget att göra med socialism. (…) Jag har varit framgångsrik  som artist och har varit lycklig och olycklig. Jag har varit okänd i Liverpool och Hamburg och varit lycklg och olycklig. Men det Yoko lärt mig är vad riktig framgång är – framgången för min personlighet, framgången i mitt förhålland med henne och barnet, framgången med världen… och att vara lycklig när jag vaknar. ”

What are you doing New years eve? är en av de finaste nyårslåtarna. Och då tycker jag särskit om den med The Orioles.

Men även The Eagles,  Ella Fitzgerald och många andra har gjort den bra.

Och Dianal Krall förstås. Här med stor orkester.

Jag jobbade på nyårsafton så det blev ingen alkohol. Vi var på musikalen Romeo och Julia som hade valt detta udda premiärdatum.

Men det var lite extra festlig premiärstämning med en uppklädd och stimmig publik.

Bra var det dessutom.

Och när vi kom ut efter föreställningen hade det blivit snöstorm och Folkungagatan syntes knappt. Det var sagostämning att åka hem genom stan.

Men folk fick ändå igång fyrverkerierna och när det var dags för Jan Malmsjö och de ringande klockorna var jag klar med jobbandet och vi kunde skåla för det nya året.

Natthimlen var full av snö och exploderande raketer och i tv sjöng Sarah Dawn Finer och Tommy Körberg ljuvligt.

Då var det mycket, mycket vackert..