Aftonbladets nöjesredaktion hade karaoke-afton i går.

Vad som sker på karaoken stannar på karaoken.

Men jag kan åtminstone recensera min egen insats.

Gick ut överdrivet optimistiskt och lockade med en arbetsledare i Queens ”We will rock you”. Taktiskt misstag. Jag kom mest ihåg den lättskrålade refrängen och någon sorts klappa takten-rytm, men sången visade sig ha extremt jobbiga verser också. Mitt misstag.

Senare slickade jag såren med Almost on my mind. Ett pålitligt nummer, som jag själv gillar i Willie Nelsons version. Saknade min normale duettpartner Virtanen i den låten, men en anständig insats.

Försökte några pints senare med Reason to believe, som Rod Stewart gjorde populär när farmor var ung. Den kan jag sjunga, men framförandet stöp på att karaoke-stället hade fel text. Den verkade utskriven av ett barn som inte kunde engelska och bland annat inte kan skilja på ”lied” som i ljuga och ”like” som i tycka om.

Mycket förvirrande att korrekturläsa mitt i sjungandet.

Svag tvåplus får jag.

Min fru var på restaurang i går. Hon såg Günter Wallraff vid ett annat bord, och sa det till de andra i sällskapet.

Men de trodde inte henne.

De trodde inte att det var Wallraff.

Men han är i Stockholm och allt stämmer.

Men visst är det lite komiskt. Han är mannen som blivit känd för att klä ut sig och har lyckats vara hemlig undersökare genom att inte bli igenkänd. När han väl är sig själv tror folk inte att det är han.

Günter Wallraff. Mannen som inte kan förklä sig till sig själv.

Richard Lester gjorde en av de bättre De tre musketörerna.

Det var förstås bara en tidsfråga.

Nu kommer ännu en version av det gamla fäktäventyret De tre musketörerna. Nu i 3D.

Det är Paul WS Anderson som regisserar och han har samlat ihop en stark rollista. Dansken Mads Mikkelsen är skurken Rochefort, hejduk åt kardinal Richelieu som spelas av Christoph Waltz från ”Inglourious basterds”.

De tre musketörerna spelas av Matthew Macfadyen (Stolthet och fördom) som Aramis, Ray Stevension (Rome) som Porthos och Luke Evans (Clash of the Titans) som Athos. Den unge D´Artagnan som kommer till Pars spelas av Logan Lerman från ”Percy Jackson”.

Den farligt förföriska Milady de Winter görs av Milla Jovovich.

Inspelningen ska börja i september och Andrew Davis är manusförfattare. Ett gott tecken.

”De tre musketörena” ha filmats massvis med gånger, med blandade resulktat. Det kommer faktiskt ytterligare en ny. Det är Doug Liman (The Bourne identity) som ska regissera en musketörfilm i samma anda som senaste Sherlock Holmes. Ska också börja spelas in i höst.

Konstigt att Hollywood så ofta gör två likadana filmer.

Comeback för matineäventyren. Med en färsk Robin Hood strax på bio verkar det bli trendigt med fäktning igen.

Vinnande vårvärme.

Jacka –  R. M. Williams

Skjorta – R.M. Williams

Byxor – R.M Williams

Bälte – R.M. Williams

Strumpor – R.M Williams

Boots – R.M. Williams

Boxershorts – Paul Smith

I Svenska Dagbladet står det i dag på två ställen att Cate Blanchett spelar dotter till Max von Sydow i nya Robin Hood.

Dubbelfel.

Det gör hon inte. Hennes rollfigur är fru till Max von Sydows son i filmen. Vilket har sin betydelse i handlingen. 

Det är bara en äventyrsfilm, men om de har fel på så enkla saker.

Uppladdningen för VM pågår. Fotbollsspelare tränar för att vässa formen perfekt till juni och juli.

Publiken gör upp scheman för tv-visningar.

Bryggerierna tankar upp lager av öl och läsk för tittarna, och de som tillverkar tilltugg funderar på hur de ska fresta soffpubliken.

I Storbritannien är Walkers ett av de stora chipsbolagen, och deras portionspåsar brukar finnas på de flesta pubar. Till sommarens fotbolls-VM har de lanserat 15 olika nya smaker döpta efter olika länder. Värdlandet Sydafrika representeras av Sweet chutney, holländarna av edamer, Spanien av en kycklingpaella och Skottland får vara haggis och Wales sin Rarebit. Italien är naturligtvis potatischips smaksatta med spagetti bolognese.

Jag har modigt testat en bunt av smakerna.

Det är inte en fråga om vilka som är godast. Det är en fråga om vilka som är minst äckliga.

Frankrikes vitlök har en sur smak av gräddfil och pulvervitlök. Unket. Den amerikanska cheeseburgaren är helt OK och den tyska bratwursten går an. Det engelska chipset påstås ha aromen av rostbiff och Yorkshirepudding, men smakar ungefär chips med grillkrydda. Som de flesta andra.

Min favorit blir den japanska, som ska vara Teriyaki kyckling.

Har inte fått tag i Australien som ska smaka grillad känguru.

Osäker på om jag vill testa den.

Mattel som tillverkar Barbie har varit smarta och gjort en massa kändisar som dockor.

Vårens nyhet är inspirerad av tv-serien Mad men.

Passande eftersom Mad men handlar mycket om mode och utseende.

Vore kul med svenska motsvarigheter. Att se figurerna i Solsidan som dockor. Eller Beck och Gunvald Larsson som ett par decimeter höga actiongubbar.

Mauro Scocco har gjort många fina skivor.

En av dem jag återkommer till är ”Beat hotel” som kom 2003 och har ess som ”En gång var jag kung” och ”Sommar i Stockholm”. Ett album som känns personligt och självbiografiskt.

Där finns också den finfina ”Fortfarande här” med Michael McDonald från Doobie Brothers som medsångare. Underbara stämmor.

Men det är svårt att hänga med i matematiken där.

Det började 81 inleds sången och Scocco, som är född 1962, sjunger om sitt unga jag.

I refrängen sjunger han att det snart gått 20 år, vilket skulle betyda att texten är skriven ca år 2000. Men i samma refräng har berättarjaget gått ”från arton till fyrtio”. Och det stämmer ju på när skivan kom ut.

Man kan gissa att texten först var ”från arton till trettiosju” och skulle rimma med ”kanske gör jag det nu”.

Men så hann Mauro Scocco fylla 40 innan skivan kom ut och fick putsa i texten.

Fast då blev det fel ändå. För 18 + nästan 20 är inte lika med 40. Kanske skulle behållt siffram 37.

Men naturligtvis har poeter matematisk frihet.

Det låter hur som helst väldigt bra.

I dagens tidning har jag skrivit en krönika om Robert Wells och hans Rhapsody in rock.

En annan om filmskurkar.

Det är en tillfällighet att de är publicerade samma dag.

Ulf Malmros gör altid sevärda filmer och har skrivit en bra krönika om fantasy och sagor.

Kan man läsa här.