Willie Nelson kan sjunga det mesta och har gjort bra album där han tolkar evigt gröna låtar. På nya ”Country music” åker han hem till rötterna med munspel och fingerplockande strängaspelare. Fötterna dansar glatt under skrivbordet medan man lyssnar.

Min fru hittade två gamla vykort på ett antikvariat i Berlin.

Hon köpte dem eftersom det var bilder från Stockholm, postade 1905. Det ena är en bild på Klara kyrka, det andra ett hus på Linnégatan.

Brefkort hette det då, inte vykort. Hälsningen är skriven intill bilden.

De här två är skrivna på tyska och skickade till samma mottagare. Det står namnet Sylvester Kremo och han fanns tydligen vid den tiden på Winter garden i Blackpool.

Här kunde ju all information ha slutat. Man kan läsa hälsningarna från Sylvester Kremos vän, men så mycket mer finns det inte på brefkortet.

Tack vare nätet kan vi dock spåra vidare. Sylvester Kremo är inte ett helt vanligt namn. Och via lite googlande får vi snabbt veta att Sylvester Kremo var en cirkusartist från en välkänd cirkusfamilj.

Winter gardens i Blackpool är dessutom en anrik arena som säkert hade olika typer av variete och vaudeville i början av 1900-talet.

Så Sylvester Kremo hade en vän som skickade brefkort från Stockholm när han uppträdde i England.  Kanske en kollega som var i Stockholm med någon föreställning. Annan artist, eller släkting eller bekant.

Sylvester Kremo var från Schweiz, den tyskspråkiga delen kan man tro, och någon har tydligen senare sålt posten han fick och de hamnade på ett antikvariat i Berlin.

Någonstans finns här underlag för en hel berättelse.

På en hemsida om cirkus, Circopedia, kan man läsa om familjen Kremo. Tydligen duktiga akrobater och jonglerare.

Och via ett holländskt cirkusmuseum kan man hitta den här bilden på Sylvester Kremo och hans döttrar. Fascinerande.

Solen skiner och parken går i fyra nyanser av grönt utanför fönstret. Alla som joggar och promenerar ser vårklädda ut. Kanske dags att ge sig ut på Djurgården i dag.

Hoppas inga andra kommer på samma idé.

Via Andres Lokkos twittrande hittade jag till David Hepworths blogg på Words hemsida och det här skivomslaget. Den mest bokstavliga tolkningen av en albumtitel någonsin?

Bland kommentarerna finns ytterligare några liknande ess.

En tvillingsjäl som också gillar musikaler tipsade om nya albumet med ”A little night music” från Broadway. Angela Lansbury och Catherine Zeta-Jones är de mest kända namnen. Stephen Sondheims musikal bygger på ”Sommarnattens leende” och den mest kända sången är ”Send in the clowns”.

Den finns i två versioner, som duett och som solonummer för Catherine Zeta-Jones. 

Hon gör den finfint.

Finns på iTunes för den som snabbt vill lyssna.

Nathalies pappa och Rune Andreasson.

På 1970-talet fick Bamse sitt genombrott, som i berättelser likt den med Robin Hood här nedanför.

Barnbarnet Nathalie gillar Bamse.

Nathalies pappa är född 1977 och Bamse var en tidig läsupplevelse när pekböckernas tid var förbi. För honom och för hans föräldrar. Vi läste högt och han följde med i bilderna.

Någon gång blev spänningen för stor. Bamses upphovsman gillade att avsluta en sida med någon cliff hanger där Bamse eller Lille Skutt, ofta Lille Skutt, var i fara. En gång blev trycket på Natahlies pappa för stort vid en sådan scen.

Han fyllde själv förhoppningsfullt i en tänkt fortsättning:

– Men då….

Sedan kom även rörliga Bamse-äventyr i charmigt enkelt animerade kortfilmer. Det fanns inte video då, så man fick passa på vid de sällsynta tillfällen när de visades på tv.

En gång träffade Nathalies pappa Rune Andreasson i hans atelje i Skåne. Vid det tillfället fick han sina första små Bamse, Lille Skutt och Skalman-gubbar att leka med. 

Nu är det Nathalie som leker med Bamse och lyssnar på sagorna. Det fins till och med en särskild Bamsetidning för de yngsta som Nathalies farmor omedelbart tog en prenumeration på.

Bamse gillar vi.

I SVT letar de en Julia till en ny musikal som ska sättas upp med premiär på nyårsafton.

I England är det BBC som söker en ung kvinnlig musikalartist. Där är det Andrew Lloyd Webber som ligger bakom uppsättningen, och musikalen som ska spelas är Trollkarlen från Oz.

Inför helgens två program i BBC är det sju kvinnor kvar.

Låter som ett program som kunde visas även i svensk tv. Och en uppsättningen som kan locka många av de svenskar som åker till London för att se musikaler.

I dag finns det mycket att läsa i tidningen. Jag har gräövt ner mig ordentligt i Robin Hood-legenden de senaste veckorna och sett om en massa filmer och läst en massa böcker.

Robin Hood är uppenbarligen viktig i svenskarnas liv.

En sak som inte fick plats på bild är det Bamseäventyret som första gången trycktes 1973, i två delar. Där åker Bamse och hans vänner tidsmaskin och träffar på den sympatiske laglöse. Som på bilden ovan.

Magnus Sundholm har träffat Russell Crowe som spelar Robin Hood i nya filmen. Svensk premiär 12 maj.

3D-tekniken för tv-apparater finns snart här.

Men innan vi ens hunnit handla den kommer varningarna.

Det är från Samsung i Australien det sipprar ut varningstext om farliga biverkningar. Att se på 3D-tv kan orsaka åksjuka, yrsel, huvudvärk, trötthet och vara jobbigt för ögonen. Man ska vara i toppform fysikst, och nykter, när man tittar. Det är också mycket vådligt att använda 3D-glasögonen till annat än att se på 3D-film.

På den här hemsidan kan man läsa mer.

Nu har redan andra företag och experter försökt tona ner de här varningarna och säga att det är bara den vanliga sortens rekommendationer. 

Det är många 3D-tv och Blu-Rayspelare som ska säljas.

Greta Garbo och Melvyn Douglas i Ninotchka.

I Svenska Dagbladet i dag står om en ny bok som jag vill läsa. ”Nu har det banne mig gått för långt! Arga brev till radionämnden” är skriven av Mattias Boström, Martin Kristenson och Fredrik af Trampe. Det är en genomgång av svenska folkstormar mot program i radio och tv. I Svenskan står några exempel på klagande kända personer. Carl Bildt var 1971, när han var ordförande i Fria Moderata studentförbundet, upprörd över en konsert med Gunder Hägg. Han klagade på att sångerna var politiska agitationsvisor och inte underhållning, samt att mellansnacket innehöll samma politiska åsikter.

Från vänsterhållet kom också anmälningar. Den senare kända filmregissören Suzanne Osten anmälde 1972 Sveriges Radio för att de visat filmen ”Hjärntvättad” med Frank Sinatra. Hon tyckte det var hets mot statsmakt och hets mot bestämt politiskt system, nämligen kommunismen.

Skådespelaren Jörgen Lantz var bekymrad å socialismens vägnar. Han anmälde komedin Ninotchka, som ju mycket riktigt driver med Sovjet och politiska renläriga därifrån.

De här anmälarna har uppenbarligen förstått budskapet från de olika konserterna och filmerna. Men det är väl skönt att vi haft en public service som inte styrts av den sortens politiska förbud.