I går vandrade vi i Regents park i London och det var soligt och 13 grader varmt.

I dag vaknar jag i Stockholm till sju minus på termometern och snö och is utanför fönstret.

Man trodde våren var på väg. Man trodde fel.

Det är Mors dag i Storbritannien och här går det inte att missa. Alla skyltfönster, alla restauranger och alla tidningar har byggt upp den här högtidsdagen länge. Det finns särskilda samlingsskivor med Mum-tema att köpa och ge bort. Det finns mammiga varianter på det mesta.

Det har varit en solig söndag i Regents Park. Vårvindar. Änderna kvackar. Hägrarna hägrar. Joggarna flåsar. Barnen skriker och svanarna blänger. På backen upp mot Primrose hill kämpar en terrier med motlutet.

Kaféet har värmande te. En fin dag för mödrarna i min närhet.

Engelsmän är ofta försynta och väluppfostrat artiga. Ibland överdrivet mycket.

Vi sitter med våra brittiska vänner på en fin krog i Bristol. En slarvig kypare knuffar omkull ett glas vin som skvätter ner vår väns dyra kostym och dyra skjorta. Rejält. Blöt som i plaskvåt. Kyparen börjar jaga efter saker att torka med medan vår vän på autopilot säger ”it´s OK.” Det gör ingenting, det ordnar sig. Han upprepar det gång på gång, fast han förstås är sur över att bli blöt. Its OK, säger han ändå.

Tur att det finns starka svenska kvinnor som vågar säga som det är.

– It is NOT OK, säger min fru.

Engelsmannen går upp och byter om.

När vi dagen efter är ute och kör bil ser vi en liten lustig kö. En skåpbil har stannat mitt i vägen och satt på blinkande varningslampor som visar att den tänker stå där. Bilen bakom verkar ha missat det och tror att den står i en kö till trafikljus. Bakom den har ytterligare en bil stannat och så vidare. Det har formats en bilkö som är oändlig från vår utsiktspunkt. Helt i onödan.

Vad gör engelsmännen?

Väntar artigt. Ingen tutar. Ingen kör förbi. Ingen verkar undra vad i all världen de väntar på. Alla sitter där.

– Tänk om det här varit New York, säger vi och gasar förbi och visar de andra att det är fritt fram.

Men visst är det trevligt med all artighet.

Nya trailern för Robin Hood med Russell Crowe ser lovande ut. Mycket lovande.

Jag har sett Love never dies, uppföljaren till Phantom of the opera. Spelas på Adelphi i London och har officiell premiär i kväll. Men det har spelats föreställnigar för publiken sedan mitten av februari.

Tyvärr inte en bra fortsättning. Recensionen kan man läsa här. 

Tror inte att den kommer att gå i 24 år, som Phantom of the opera gjort.

I dag finns den starka brittiska A Education ute på dvd i Storbritannien. Bara ett klick borta om man gillar att köpa filmer på nätet.

Av de nominerade filmerna på Oscargalan var den plus Up in the air och Upp de jag tyckte var allra allra bäst.

Visst är det underhållande att engelsmännen plötsligt är det nya kockfolket.

I alla tider har de hånats för sina sönderkokta grönsaker och fantasilösa mat i fyra nyanser av brunt. Jag minns en bilresa vi gjorde 1979 genom England och Skottland. Allt var friterat. Inpackat i panering och stekt bortom alla smakers gräns i olja. Friterad korv. Friterade hamburgare. Allt med en subtil smak av fisk eftersom allt friterades i samma olja. Några pliktskyldiga gröna ärter.

Men nu är engelsmännen våra mest älskade tv-kockar. BBC har en hel kanal där de lär ut avancerad matlagning och tävlar i avancerad matlagning. Jamie Oliver, Gordon Ramsay och Nigella Lawson är bara några av profilerna som tipsar oss om nya rätter och nya sätt att laga gamla rätter.

England har plötsligt blivit det ledande matlandet. De visar svenskar hur vi ska laga italiensk och asiatisk mat.

Den engelska husmanskosten har också fått en ny renässans. Och när den är rätt lagad är den inte alls tråkig och färglös. En god fisn n chips kan vara underbar.

Som när man sitter hos vänner i Brighton och äter en söndagsmiddag. Där steken har rostats i ugnen ovanpå ett lass potatis. Serverade med en mustig brunsås gjord från de rätta råvarorna. Med Yorkshirepudding, de där små engelska ugnspannkakorna som liknar muffins och som suger upp de andra smakerna så fint. Och kokt fänkål och kanske ett gott rödvin.

En äppelpaj med vaniljsås.

Brasan sprakar.

England. Hemtrevligt.

Det gick ungefär som jag tippade. De väntade skådespelarna fick priser, Kathryn Bigelow fick en välförtjänt regi-Oscar. Hurt locker vann även för bästa film – där trodde jag Avatar skulle vinna.

Själva galan kändes lång och oengagerande. Trots att de gjort om en del.

Men man sitter ändå där och ser ett dansnummer som känns som om det aldrig ska ta slut eller en massa inbördes beundran som är så hyllande att det känns kvävande.

Oscar. Vi älskar att titta. Och älskar att tala om hur besvikna vi blir på galan.

The Cove är en mycket stark dokumentär. Se den om du inte gjort det. Filmen är som ett actionäventyr där en grupp människor som är olika specialister försöker dokumentera hur japanska fiskare slaktar delfiner i hemlighet. De lyckas.

Nu vann den en välförtjänt Oscar.

En av huvudpersonerna i filmen är Richard O´Barry som på 1960-talet fångade och tränade de delfiner som spelade Flipper i den populära tv-serien. Flipper bidrog till att göra delfiner populära och världen fick många många delfinarier med fångade delfiner som uppträdde.

Rick O´Barry fick dåligt samvete och blev på 1970-talet en aktivist för att befria och rädda delfiner. Han var med på Oscarscenen. Det var han som rullade upp en banderoll om vart man skulle sms-a för att stödja kampen. Producenterna bytte snabbt kameravinkel så hans kupp blev kortvarig i bild.

Gårdagens outfit.

År 2000 var jag på Oscargalan. Det året hölls den på Shrine auditorium – det brukade skifta mellan Shrine och Dorothy Chandler pavilion. Men från och med 2002 är den ständigt i specialbyggda Kodak theatre på Hollywood boulevard.

Alla måste ha smoking eller andra galakläder. Även journalisterna.

Vi satt i ett rum intill galan. Dit in kom sedan vinnarna direkt när de gick av scen. Ofta lite omtumlade och som en fortsättning på tacktalen sa de saker de glömt eller inte hunnit med inne på scenen.

Roger Ebert, den alltid läsvärde kritikern från Chicago, satt på andra sidan bordet den gången. Nu ser jag att han twittrar flitigt direkt från Los Angeles. Ebert förlorade rösten för några år sedan men skriver mer än någonsin.