Viken bra idé. James Taylor sjunger en av The Beatles vackraste sånger. in my life är bakgrund till minnesbilderna av de filmarbetare som dog under året som gick.

Paul Ottosson från Lönsboda fick först en Oscar för ljudredigeringen. Och det inleddes av att Morgan Freeman förklarade för tittarna vad ljudredigering är. Han hann knappt gå av scen så fick han en till för ljudmixen. Stora minuter för svensken som gjort sig ett namn i Hollywood.

En lång och oväntad hyllning till John Hughes som dog i augusti, 59 år gammal. På 1980-talet gav han oss en massa tonårsfilmer. Min favorit var Sixteen candles. Och på 1990-talet var det Ensam hemma och historier för yngre som han skrev. Hughes höll alltid en väldigt låg profil, men nu fick han mer uppmärksamhet än någonsin. En snygg gest från filmakademin mot en genre som roat många men aldrig brukar synas i Oscar-sammanhang.

Galan öppnar med stora favoriter. Upp måste vara en av de mest givna vinnarna genom tiderna. Och jag är glad att vemodiga temat från Crazy heart vann som bästa sång.

Vi var många som gissade att Christoph Waltz skulle vinna för bästa biroll med Inglourious basterds. Uppenbarligen han själv också eftersom han förberett ett tacktal. Som gick lite väl mycket som ett rinnande vatten.

Steve Martin och Alec Baldwin satsade på stå uppande i sin start på Oscargalan. De nominerade skrattade tappert åt allt, men det var en gammaldags och ojämn öppning.

Originell start på Oscargalan. Först står de nominerade huvudrollerna på scen och tar emot publikens applåder. Sedan kommer Neil Patrick Harris in och sjunger Nobody wants to do it alone. Först sedan kommer kvällens värdar Steve Martin och Alec Baldwin in. Mycket showbusiness.

Gäller att förbereda sig rätt inför nattens sändning. Rätt mat, rätt dryck, rätt soffa.

Jag brukar tycka det är lättast att gå och lägga sig först och sedan stiga upp när Oscargalan börjar. Inte sitta och vaka och vänta på att det ska börja. Möjligtvis kan man sedan stödvila på måndagsmorgonen när allt är över.

Sitter med ett sällskap i Brighton.

Verkar som om jag blir ganska ensam om att stiga upp i natt.

Brighton 1974. Stellan Skarsgård berättar i lurarna.

Så här kan ett ABBA-museum i Stockholm se ut.

Till och med mars månad kan man se det i Londons Earls court. Nästa stopp blir Melbourne i Australien.

Här finns de. Alla dräkterna. Bilderna. Guldskivor, platinumskivor, alla bevis på svenskarnas försäljningsframgångar runt världen. En kopia av Polarstudion. Av skrivarstugan på Viggsö där Björn och Benny skrev många av låtarna. Komplett med idylliska sommarbilder av svensk skärgård utanför.

Inledningen är som att vandra genom en svensk folkpark med små stugor med röda och vita knutar. Där berättas om åren före ABBA, om Hep Stars och Hootenanny Singers, om Agnetha Fältskogs dansbandskarriär. Här finns rörliga bilder och fotografier.

Varje besökare får hörlurar och det finns många stationer där man kan starta kommentarer. Stellan Skarsgård berättar på svenska eller engelska, man får välja, om medlemmarna och olika nyckelhändelser under ABBA-åren.

Eurovisionsvinsten i Brighton 1974 har ett eget rum, med kostymerna som de sjöng Waterloo i.

Det finns också många saker för besökaren att göra. Dansa till ABBA-låtar (svårt att hinna med i stegen som visas), bli fotograferad framför ett ABBA-omslag (slutresultatet lurar ingen) eller sjunga på scen med snyggt gjorda hologram av de fyra.

Foto som tas på utställningen och laddas sedan ner från hemsida.

På flera ställen finns också Quiz där man kan svara på frågor om ABBA, i olika svårighetsgrad. Jag försökte med medelnivån FAN, men fick bara 3 av 9. På nästa tog jag nybörjarnivå och kunde 6 av 9.

Till och med skivolagets Polar kontor finns i ett eget rum och där berättar ABBA:s mästerliga allt i allo Görel Hanser om hur hon anställdes av Stikkan Andersson.

På olika platser intervjuas de fyra medlemmarna om det som hände. Lasse Hallström berättar hur han gjorde deras videor för väldigt lite pengar, på väldigt lite tid.

Och så finns kläderna förstås. Musiken är tidlös och visar gång på gång vilka fantastiska låtar de skrev och vilket unikt sound de skapade tillsammans med ljudteknikern Micke B Tretow. Men scendräkterna är så fascinerande fast i ett ögonblick, så absolut 70-tal och så absolut märkliga att man gång på gång frågar sig: Hur tänkte dom?

Men kul är det.

”Män som hatar kvinnor” har brittisk premiär 12 mars. Fina filmtidningen Empire ger ”The girl with the dragon tattoo” 5 av 5 möjliga i nya numret. I synnerhet hyllas Noomi Rapace, som också intervjuas i tidskriften. ”Den bästa europeiska actionhjältinnan sedan Anne Parillauds Nikita” står det om Lisbeth Salander. Som också kallas ”den mest stilbildande kvinnliga huvudrollen sedan Jodie Fosters Clarice Starling i ”När lammen tystnar”.

Empire ger alla rådet att gå ombord på den här franchise expressen så snabbt som möjligt.

De övriga två filmerna går upp i Storbritannien i höst.

Ser ut som om det kan bli en framgång även där.