Nu börjar det dra ihop sig.
Galan på Cirkus inleds 19.10, men tv-tittarna är med i direktsändning mellan 20 och 22.
Djurgården är full av taxibilar. Jag åkte buss 47 ut till Skansen, men det var rätt ensamt i den bussen. Alla andra Cirkusgäster tog taxi att döma av köerna ut båda hållen. På vägen dit en trafikstockning av svarta bilar. In mot stan en parad av gula LEDIGT-skyltar.
Man kan tycka att en del nomineringar till Guldbaggen är konstiga.
Att det inte verkar genomtänkt.
Det är det inte heller.
Det finns inte en grupp människor som sitter och resonerar och kommer fram till vilka som ska nomineras i de olika kategorierna. Det är 32 personer från olika sidor av branschen som lämnar in slutna röster. Oberoende av varandra. Sedan räknas röstsedlarna samman.
Därför kan det bli ologiskt, som att ”Flickan” har flera tunga nomineringar, som bästa regi och manus, men inte kan bli bästa film. Medan det är tvärtom för ”Män som hatar kvinnor”, som tydligen inte har bäst regi eller manus.
Det finns ingen logik. Men det är ingen som kan ställas till ansvar.
Förr utsågs även de slutliga vinnarna på det här viset. Människor lämnade in röstsedlar.
Nu är det en vinnarjury på sju personer som väljer vilka som vinner bland de nominerade. Diskuterar sig fram. Det leder gissningsvis till en trevlig svensk fördelning. En åt den, och en åt en annan och förhoppningsvis blir alla lite glada. Eller lika besvikna.
I kväll vet vi hur det gick.
Jag hade gärna sett nya filmen ”Änglavakt” med Michael Nyqvist och Izabella Scorupco innan jag utsattes för trailern.
När jag besökte inspelningsgänget inför starten för ett år sedan berättade de vagt intrigen. Helt OK. Vi vill inte veta för mycket.
Men när jag går på bio för att se en annan film får jag plötsligt vad som verkar vara hela handlingen utan att man bett om den. Det är möjligt att ”Änglavakt” har en del överraskningar. Men det känns som om jag redan fått veta mycket, mycket mer än vad jag ville.
En trailer ska väl locka oss att se en film. Inte få oss att känna: ”Den behöver jag inte se för nu vet jag vad som händer och har fått se de bästa scenerna.”
För många trailers berättar för mycket.
Nja, inte mitt liv men Richard Geres liv som hundägare.
Jag gick på bio på söndagen och såg Lasse Hallströms ”Hachiko”. Salongen mitt i Stockholm var nästan fullsatt. Vi skrattade, och snyftade. En mycket sevärd film. Jag förstår att den lockar många till biograferna.
Lasse Hallström är en skicklig filmberättare, och han håller den känslostarka historien stram. Den rör och berör. Här finns också underhållande svartvita bilder ur hundens perspektiv. Det är imponerande hur Hallström lyckats filma alla dessa scener med hundar. Och människor.
”Hachiko” bygger på verkliga händelse i Japan på 1920-talet. Nu startar den i 1990-talets USA där Richard Gere spelar en kompositör och musikprofessor som hittar en ensam hundvalp när han kommer hem från en resa.
Han bor i en idyllisk småstad med fru och dotter. Snart blir hunden och han ett välbekant par i den lilla staden där alla känner alla och bara godhet verkar bo. Hunden är skamlöst gullig som valp och av den japanska rasen akita.
Hunden möter sin husse på stationen varje dag strax efter 17. När husse slutat resa med tåget fortsätter ändå hunden troget att vänta.
De amerikanska distributörer som stoppade filmen från att nå bio där måste vara tokiga. ”Hachiko” är en fin film om kärlek och lojalitet.
I Tokyo finns det en staty över den riktige Hachiko, vid stationen där han brukade vänta. När jag var i Tokyo tog jag en bild där.
På 1920-talet var kanske Shibuya en söt lokal järnvägsstation. I dag står statyn över hunden vid världens mest trafikintensiva övergångsställen. Det är där Scarlett Johansson stirrar ut på folkmyllret som korsar gatan i ”Lost in translation”.
Nu är det kanske inte lika lätt för en hund att hitta husse där.
Men Lasse Hallström har gjort ännu en sevärd film.
1934 restes statyn över Hachiko. 1948 gjordes en ny på samma plats.
När man får barn och är med dem ute i världen blir man glad att se saker som man annars inte brytt sig särskilt mycket om. Titta! En brandbil!
Med barnbarn blir den där känslan minst fördubblad.
Man återupptäcker också lyckan i små saker som att baka en kaka eller ta på sig en konformad papphatt med Nalle Puh-motiv. Med gummiband under hakan. Nästan kusligt spännande.
För att inte tala om glädjen i att ha en ursäkt att gå och leta skojiga saker i leksaksaffärer eller på varuhusens modeavdelningar för 2-åringar.
Vad den trendkänsliga kvinnan bär våren 2010.
Angélique Kidjos förra cd ”Djin djin” har spelats mycket här hemma. På den gör hon bland annat en rivig cover av Rolling Stones ”Gimme shelter”, men det är hennes original som lyser starkast. Färska albumet Õÿö har flera covers, låtar som inspirerade henne udner uppväxten i Benin. Santanas gamla fina instrumentala tryckare ”Sampa pa ti” har fått text, och hon gör Curtis Mayfields ”Move on up” och Aretha Franklins ”Baby I love you”. Men också temat ur ”Mitt Afrika” och Miriam Makeba. Mycket bra.
Don Winslow har skrivit en fantastisk bok om kriget mot narkotikahandeln. ”The power of the dog” kom 2005, men som så mycket annat här i världen tar det ett tag innan man upptäcker det. Utspelas bland poliser och mäktiga knarkhandlare i Mexico och bland irländsk och italiensk maffia i New York. Början på 1970-talet och arbetar sig framåt, en mäktig historia. Don Winslow. Ett författarskap värt att utforska.
Nu har också Screen Actors Guild i USA delat ut sina filmpriser för 2009.
Många gamla bekanta från Golden Globe.
Jeff Bridges vann för Crazy Heart, Sandra Bullock för The blind side, Mo´nique för Precious och Christoph Waltz för Inglourious basterds.
Även tv-serierna Glee och Mad men vann.
Räkna med skådespelarna som fortsatta favoriter inför Oscar.
I går var det premiär på ”Pygmalion” på Dramaten. Alexandra Rapaport spelar Eliza och Johan Ulveson är språkprofessorn Higgins.
I den här uppsättningen inleder Eliza med att tala förortslang modell Malmö innan hon skolas till rikssvenska.
I Aftonbladets recension hyllar Claes Wahlin hennes fysiska och dialektala behandling av språket.
Lars Ring skriver i Svenska Dagbladet att ”Alexandra Rapaport är utmärkt som Eliza. Hennes version av förortsmalmöitiska tvinnad med amerikansk tv-slang är genial. Hon gestaltar skickligt dilemmat att byta klass.”
I Dagens Nyheter får Alexandra Rapaport ännu mer beröm. ”Dramaten spelar i nutid och Rapaport, som i huvjacka och sweatpants kastar sig över oss med sina haranger, har lånat tonfallen från Rosengård och rapparen Timbuktu. Hon talar ett språk som inte har en tanke på att kommunicera med någon utanför den begränsade gruppen av ”homies”. Det finns en intressant social observation att göra i detta. Och när hon går upp i totalt obnegriplighet måste jag kapitulera. Det bär.”
Låter ju intressant. Dags att skaffa biljetter.
Nils Schwartz i Expressen gillar dock inte språkexperimentet.
”Så kommer hon in på Dramatens stora scen, och det visar sig att denna sociolekt är fullständigt obegriplig. Hon kunde lika gärna ha talat urdu.”
Att förstå eller inte förstå?
Verkar vettigast att gå dit och se och lyssna själv.
Thrillern Alfahannen som jag sågar här nedanför handlar om en ny film. En modern version av Shakespeares pjäs ”Så tuktas en argbigga”.
Katarina Wennstams bok undviker dock att nämna att det redan finns en sådan film. ”10 orsaker att hata dig” är en lyckad tonårskomedi med Heath Ledger och Julia Stiles.
Samma historia bygger också musikalen ”Kiss me Kate”.
Men istället för att låta den kvinnliga huvudpersonen titta på ”10 orsaker att hata dig” låter Katarina Wennstam henne närstudera en gammal film med Elizabeth Taylor och Richard Burton. Synd. Lite filmkunskap hade hjälpt Alfahannen.
Det har gjorts många sådana här lyckade moderniseringar av Shakespeares pjäser.
”Romeo & Juliet” med Leonardo DiCaprio och Claire Danes är den mest kända. Men även ”O”, en Othello bland basketspelare, är mycket sevärd. ”Hamlet” med Ethan Hawke utspelas i dagens New York.
”She´s the man” är en variant av ”Trettondagsafton”, där fotbollspelande Amanda Byrnes låtsas vara pojke. Hon blir kär i medspelande Channing Tatum.
Ian McKellen skrev en imponerande ”Richard III” som utspelas i ett fascistiskt England på 1930-talet, och Julie Taymor gjorde en visuellt provocerande ”Titus Andronicus”.
Jag är inte lika förtjust i Kenneth Branaghs ”Loves labour lost” som 1930-talsmusikal.
Men den är bättre än Alfahannen.
Shakespeare tål mycket. Även dåliga svenska deckare.