Pierce Brosnan i danska komedin av Susanne Bier.

Medan vi sitter och väntar på Springsteen i den tropiska västkustvärmen gläds vi åt programmet för Venedigs filmfestival. Intressanta namn. Många svenskar.

Noomi Rapace är med i tävlingen med en av huvudrollerna i Brian De Palmas ”Passion.”

Jespers Ganslandts ”Blondie” får sin debut i Venedig. Marie Göranzon bjuder hem döttrarna Helena af Sandeberg, Alexandra Dahlström och Carolina Gynning. Låter mycket intressant.

Michael Nyqvist och Alexander Skarsgård är med i ”Disconnect”, där också Jason Bateman och Paula Patton är med.

Och Lena Endre har en roll i Paul Thomas Andersons ”The Master”. Anderson gör bara bra filmer, senast ”There will be blood”.

Susanne Bier visar sin nya, ”Den skalliga frisören”,  med Pierce Brosnan, Kid Bodnia, Paprika Steen och Stimna Ekblad.

Terence Mallick och Olivier Assaya har också nya filmer i Venedig. Liksom Robert Redford, Spike Lee och Jonathan Demme. Redford är med i sin film, tillsammans med Shia LaBeouf, Julie Christie och Nick Nolte med flera i en stark rollista.

Ser ut som ett starkt år på Lido.

Har sett mycket i sommar och skrivit mycket.

Dock inte här på bloggen.

Jag var och tittade på ”The Dark knight rises”. Den är mycket sevärd.

Recensionen kan man läsa här.

”The Avengers” och ”The amazing Spider-man” och nu denna. En fin säsong för serietidningshjältar på bio.

Jag har skrivit en längre text om roliga och skickliga Nora Ephron som dog i tisdags.

Är en sida i Aftonbladet, och finns på nätet som Plus-artikel här. 

Hon gjorde också en kul parodi på Stieg Larssons böcker om Lisbeth Salander. ”The girl who fixed the umlaut” ligger på New Yorkers hemsida. 

I midsommarhelgen gjorde jag en spellista med sommar-låtar.

Av olika styrka och smak.

Mycket Evert Taube förstås. Och Olle Adolphson. Mycket Evert Taube sjungen av Olle Adolphson.

Andra måsten är Idas sommarvisa och Den blomstertid nu kommer. Naturligtvis Ted Gärdestad, med Sol, vind och vatten och några till. Carl Antons två klassiker: OM maskros och tjärdoft samt Övrabyvals.

Summertime i olika versioner. Eva Dahlgrens Sommarbarn och Frank Sinatras Summer wind.

De där låtarna som alltid spelas men som får vara med ändå: Sommartider, Summer in the city, Under the boardwalk, Summertime blues, Up on the roof, Sommaren är kort, In the summertime.

Mauro Scoccos Sommar i Stockholm är ett ess, liksom GES Sångerna om sommaren. Lite folkmusik med Orsa spelmän. 

 Walking on sunshine blir man glad av. Och Dancing in the streets och Street fighting man är också sommarheta.

Here comes the sun i några varianter. Jag är mycket svag för Paul Simons.Vi som växte upp med Melodiradion på 1960-talet behöver också Svensktoppsfavoriter som Jag tror på sommaren, Mitt sommarlov, Vad är det för väder vi fått, Gröna granna sköna sanna sommar, Härliga sommardag och Sommaren det hände.

Summertime in New Orleans med Anders Osborne är också bra. 

Och Monica Zetterlund förstås. Att angöra en brygga, Bedårande skärsgårdsvals och Sakta vi gå genom stan.

Det är dans på Brännö brygga och oavsett hur vädret är så skiner solen i musiken.

Från den gångna ledigheten och helgen kan jag rapportera följande:

Det är roligt att gå på Gröna Lund med en 4-åring. Bra åkturer, uppiffat ställe, trevligt bemötande.

Spritmuseet är värt ett besök. Den dagen var inte 4-åringen med. Hon hade kanske blivit uttråkad, men för vuxna är det en intressant vandring. Och kul att se Absolut-konst samlad.

En annan bra sak i sommar på Djurgården: Villa Godthem. Mycket grönska runt den gamla byggnaden, utsikt mot vattnet och mycket bra mat.

Fina dagar i sommar-Stockholm.

Fick ett ryck och drog ner alla förvaringslådor.

Mycket fulla och mycket röriga lådor. Olika sorters nostalgi och bilder av våra liv.

I total oordning.

Nu ska jag försöka sortera allt. Det kommer att ta tid.

Har laddat upp med nya spellistor.

I dag fyller Paul McCartney 70 år.

Jag har gillat honom ända sedan The Beatles öppnade våra ögon och öron i tv-programmet Drop In 1963. Och han har fortsatt vara intressant genom alla år. Som den charmiga ”Kisses on the bottom” med toilkningar av sånger han växte upp med.

Nu lär han vara aktuell för invigningen av OS i London i slutet av juli och det är förstås alldeles rätt. Paul McCartney är en brittisk nationalklenod.

I dag hyllar man lämpligen födelsedagsbarnet genom att spela hans musik. The Beatles förstås men också soloplattorna och Wings. Ram kom nyss i en fin box med massa extra. Även den instrumentala version han gjorde under pesudonymen Thrillington. McCartney har gjort en hel dle under påhittade namn.

Han har också gjort klassisk musik, från Liverpool Oratorio till Oceans kingdom.

Han har också skrivit en av de bästa James Bond-låtarna.

Tror jag börjar där.

Det gäller att komma i den rätta danska stämningen inför matchen.

Det finns två sorters bilar här i världen.

Michael-bil.

Och annan bil.

Oscar, som är drygt två år, känner igen logotypen för BMW. Morbror Michael har en BMW. Varje gång han ser en sådan säger han ”där är en Michael-bil”.

Detta gäller i viss utsträckning även bilar som har ungefär samma färg som morbrors bil.

Att gå med Oscar utmed Stockholms gator innebär alltså sådana hätr konversationer:

– En Michael-bil!

Ja! Titta! En Michael-bil.

– Det där är en annan bil.,

Ja, det där är en annan bil.

– Det är också en annan bil.

Javisst. Annan bil.

– En Michael-bil!

Mmm… en till Michael -bil. BMW. B. M. W.

– En Michael-bil.

Ja, det är en Michel-bil.

– En annan bil.

Jo visst. Det är ännu en annan bil.

Och så vidare. Ibland får man rasta andra bokstavskombinationer och prata om ”stor bil” och ”buss”, men mest är det Michael-bil och annan bil.

Det finns väldigt många bilar i Stockholms innerstad.

Vilken är Europas bästa liga?

Englands, om man ska döma efter varifrån spelarna kommer i årets EM.

I pauserna mellan matcherna har jag roat mig med att närläsa Aftonbladets fina EM-bilaga och kollat vilka klubbar alla spelarna hör hemma i.

England dominerar.

Till att börja med är det enda truppen där alla 23 spelarna återfinns i sitt hemlands klubbar. Dessutom spelar 21 av irländarna där.

Men alla länder, utom Grekland, har proffs i engelska klubbar. Om jag räknat rätt är det 81 spelare som till vardags återfinns i England.

Vilken är då näst bäst, näst starkast, med det här sättet att räkna?

Tyskland, där 45 EM-spelare finns. 19 av dem tyskar.

Följs av Italien (30) och Spanien (29). Sedan Ryssland (26) och Frankrike (25).

Jag har inte kontrollräknat, även jag har gränser för hur mycket tid jag kan lägga på sånt här, men det är ändå en tydlig bild av proportionerna mellan de olika ländernas fotbollsligor.

De flesta svenska spelarna återfinns faktiskt i Holland, fyra. Sedan finns det tre vardera i Sverige, England och Italien. 

En enda spelare är proffs i USA. Irländaren Robbie Keane spelar i Los Angeles Galaxy.