Jag har varit borta i några dagar. I Rio de Janeiro. Det var helt fantastiskt. Solen, bergen, havet – den staden alltså! Och jag tänkte vad sjutton gör jag i Berlin, när allt det här finns?

Så gick det några dagar. Med caipirinhas och joggande längs med Copacabana. Och under promenaden i strandkanten, med fötterna i ett svalkande Atlanten, kom jag på mig själv med att tänka på Berlin igen. Längta. Jag började planera helgerna framöver, räknade för mig själv upp alla ställen jag inte varit på ännu, men så gärna vill besöka.

Jag tänkte att jag måste boka bord på Der Hahn ist tot som serverar hela menyer för bara 19 euro, på baren Kumpelnest som funnits hur länge som helst och som folk verkar antingen älska eller hata, på alla byggen, på det ofärdiga, det oförutsägbara. Det operfekta som gör det så lätt att passa in och känna sig hemma. På allt det där jag blev så förälskad i för fem år sedan.

Och så tänkte jag att visst, vintervädret är verkligen scheisse, men i Berlin har man aldrig, aldrig tråkigt. Det går banne mig inte att bli mätt på stan. Och när planet flög in över tv-tornet blev jag sådär kär igen. Åh, Berlin. Älskade Berlin! Hur ska jag någonsin kunna lämna dig? Kommer jag det?

Och om jag lämnar, någon gång i framtiden, blir det förmodligen för mig som för många andra som levt här: Jag kommer ständigt hitta anledningar till att komma tillbaka. För Berlin blir man inte färdig med.

(Eller som Marlene Dietrich sjunger Ich habe noch einen Koffer in Berlin. Jag har kvar en väska i Berlin.)