Vid två tillfällen om året, på midsommar och under första adventshelgen, har i princip varenda svensk i den här staden samma plan: Att hänga vid Svenska kyrkan i Wilmersdorf.

Här stångar vi oss fram till den svindyra Västerbottenosten, pepparkakorna, julmusten och pyttipannan. Köper handgjorda julgransprydnader som de såg ut förr. När vi var små. I vår barndom. Nostalgin flödar och längtade vi inte till knarrande snö och röda stugor förr, så gör vi det nu. Berlin må vara den bästa staden på jorden, men här finns varken Kalle Ankas julafton eller julskinka som smakar som den ska.

Och så minglar vi. Frågar alla femtio, sjuttio, hundra Berlinsvenskar vi träffar och är bekanta med om de ska åka hem eller vara kvar över julen. Eller göra något helt annat.

Sedan, i skymningen, kommer luciatåget och vi suckar lyckligt till Gläns över sjö och strand, äter en våffla med hjortronsylt till och funderar på om tre julmustflaskor verkligen kommer att räcka? Konstaterar att det blir till att ransonera.

Ach! Livet som utlandssvensk.