Har jag redan berättat om hur otroligt skönt det är att vara tillbaka i Berlin efter veckorna i Sverige? Ja? Äsch, jag berättar igen: DET ÄR SÅ DJÄVULUSISKT SKÖNT!

Jag ska säga som det är. Sverigetiden var lite av ett test. Ett Stockholmstest för att se om ”åh, det är ju här vi ska bo!”- känslan skulle komma.

Det gjorde den inte.

Däremot var jag evinnerligt stressad. Nästan hela tiden. Visst, det beror ju såklart mycket på att allt blir så komprimerat när vi bara har en kort period på oss. Extra många att träffa, extra mycket att organisera, extra mycket åkande hit och dit. Men ändå. Vi har många människor att ta hänsyn till i Stockholm, många att hinna med, många relationer att vårda. Som vi vill vårda.

Det blir helt enkelt mer av allt i Stockholm. Plus att jag tycker att det känns som att tempot där generellt sett är bra mycket mer uppsnurrat än det i Berlin. Det verkar som om alla vill hinna med så mycket! Prestera på jobbet, bo flott, vara snygga, träna flera gånger i veckan, äta rätt, shoppa rätt. Och dessutom hinna vara bra vänner, partners och föräldrar. Herregud, jag blir trött bara jag tänker på det.

Och vet ni vad, det där snurret är inte jag så intresserad av. Inte just nu i alla fall, kanske aldrig.

Så, min slutsats: Jag älskar Stockholm, min vackra, vackra hemstad. Min förstastad, staden där jag blev vuxen. Men vi fungerar inte särskilt bra ihop. Har nog aldrig gjort, faktiskt. Kanske var det därför jag föll så pladask för Berlin?

Lugna, sköna Berlin. Här mår jag bra.