Det kan vara så att de senaste veckornas dåliga väder når sin kulmen i dag. Ösregn. Och prognosen säger att det ska pågå hela dagen.

Om inte mina barn kommer ut ur lägenheten före elva på förmiddagarna blir det skrik och panik och på det stora taget väldigt dålig stämning här hemma. Så ut går vi, hur dåligt vädret än må vara.

Inget konstigt alls – för mig som är uppvuxen i Sverige. Vi har ju galonisar och stövlar! Vatten är ju kul! Heja heja! Men för min äldsta, snart fem år och uppvuxen här i Berlin, är det ett mysterium varför jag envisas med att vi ska hoppa i pölar och göra vattenrännor i sanden. På hans förskola stannas det inne när det är blött ute, punkt, och mitt regnleksdrillande under helgerna har helt klart inte räckt för att väcka hans entusiasm.

”Varför mamma, vaaarfööör? Nu går vi heeeem, du är gaalen – det är reegnar ju!”.

Och visst, lite galen känner jag mig ju där jag står, mitt i en pöl och med hinken i högsta hugg,  på en förutom oss helt öde lekplats. Dripp dropp från klätterställningen. Snyft och ”mina händer är blööhöhöta!” från sonen.

Och så känner jag mig svensk. Så väldigt, väldigt svensk.