Nåja, riktigt så illa är det väl inte. Men är det något vi Friedrichshainare drar en gemensam suck över varje år (åtminstone i mina kretsar), så är det Internationales Berliner Bierfestival – ölfestivalen som sträcker sig hela 3,3 kilometer längs med paradgatan Karl-Marx-Allee. 2400 ölsorter från 340 bryggerier världen över. Över 20 scener med allt från ompa ompa till hårdrock. Och så väldigt, väldigt mycket folk.

Ni kan nog föreställa er – det blir ju fylla så det stänker om det. Inte så konstigt, tänker jag. En vill väl prova så många sorter en hinner med? Och man hinner rätt många om man är snabb. Lägg till trettio graders värme på det, jawohl!

Det har med andra ord varit ett jäkla raglande här de senaste dagarna. Många med simmiga ögon, ett ständigt påfyllt ölglas i handen och ett akut behov av att tömma kissblåsan lite varstans. Kräks, bajamajor och ett oändligt antal svensexegrupper som brölat sig fram längs gatorna.

Å andra sidan. Hade jag inte varit ensam med barnen i helgen hade jag absolut provat mig igenom ett par sorter själv. Det är roligt med öl! I år var dessutom temat , väldigt trendriktigt, ”craft beer” (fast iporna hade jag hoppat över).

Nu fick det räcka med en liten eftermiddagstur ner på området, med barnen i släptåg. Helt ok det med. Dessutom tänker jag att jag sparar mitt ölfestande tills när jag, någon gång, ska gå all in på Oktoberfest. I München. Jäklar vad mycket öl jag ska bälga i mig då! Klädd i dirndl och hela faderullan. Och schlager! Jag ska stå på borden och sjunga tysk schlager som om det inte fanns någon morgondag!

Det står på min bucketlist.

I går prövade vi ett nytt badställe. Det är alltid spännande att göra här – Berlins omnejd må krylla av badsjöar, men den som inte vet var de bästa baden ligger kan mycket väl hamna i ett klibbigt och knappt badbart sommarhelvete. För fullt, för fult, stinkande vatten och glasskärvor på stranden. Men den här gången gick det bra.

Turen gick mot Waldbad Liepnitzsee och badstället ligger, precis som namnet antyder, i skogen. Det var verkligen jättefint. Vi hade fått tips av några vänner som i sin tur blivit tipsade av vänner till dem – det så man gör här. Hör runt. Har vänner som vet. Att leta på nätet brukar vara rätt lönlöst (om man inte råkar hamna på en schysst Berlinblogg dårå, hehe).

Det absolut bästa var att vattnet var alldeles smaragdgrönt, och dessutom kristallklart. Och trots att jag brukar gilla naturbad bäst var det rätt skönt att det här var ett betalställe. För tre euro hade vi tillgång till toalett, barnpool, badbrygga och anlagd strand. Och ett glasstånd! Icke att förglömma.

En nackdel var att det tydligen var förbjudet att leka med hink och spade i sanden. Ja ba: Eh? Entschuldigung? Då kom en föreläsning i stil med ”hur skulle det se ut om alla bygger kanaler? Då har vi ju snart ingen sandstrand mer! Sanden rinnner ju BORT! Och alla hål sen då! Vem vill ha hål på en sandstrand, det är ju inte så skönt att ligga på direkt! Va? Va? Och jag har ingen lust att gå runt och gräva igen alla gropar efter att ni har gått!”.

Jag lyckades förhandla och fick till slut ett okej på att vi skulle få gräva en bit upp, om vi täckte igen hålen efter oss.

Men alltså. Alla dessa regler överallt här. Ibland kan jag verkligen gå bananas på dem. Och på alla människor som verkar leva för att säga till på skarpen så fort någon inte GÖR SOM MAN SKA. Vad sjutton anlägger man en sandstrand på en badplats för om inte barnen ska få leka på den? Va? Va?

I den lilla strandkiosken kunde man köpa mat också, bland annat ”grillade grönsaker med apelsinaioli. En kvinna som nyligen anlänt till stranden tittade på menyn, suckade tungt och sa sedan till sin man ”titta bara, apelsinaioli. Det märks verkligen att Prenzlauer Bergarna kommit hit nu… Sådär pretentiös mat skulle vi aldrig äta här!”.

Jag kände mig plötsligt som en stadssnobbig inkräktare. Även om jag bor i Friedrichshain.

Hur som helst. Badet får 3,5 poäng av fem möjliga. Trots hink och spade-förbudet, regelryttaren inkräktarsuckarna. Men det är nog smart att inte åka dit på en helg om man kan. Jag skulle tro att det är alldeles för överfullt för att vara njutbart då.

Det går att ta sig dig med s-bahn, men är lite småkrångligt eftersom det behövs cykel sista biten. Med bil är det förstås enklare, tar 45 minuter ungefär.

”Om man vill se en härlig mix av människor som man inte kan se någon annanstans är det hit man ska”. Så sa Henrik Tidefjärd som är lifestyleguide här i Berlin (och grundare av det balla företaget Berlinagenten) när jag intervjuade honom om Mauerpark tidigare i somras.

Det må vara mycket folk, dyrt på loppisen, trångt och turister i drivor – men att inte smittas av Mauerparkatmosfären när man är där är snudd på omöjligt. Hela stället är som en enda stor hyllning till livet. Och konsten. Och ölen. Och gräsmattor att ligga på. Och möjligheten att få sjunga för två tusen pers trots att man inte kan ta en ren ton.

Läs min text om parken som publicerades för inte så länge sedan, finns här. Fotografen Elsa Quarsell har tagit bilderna (man måste ha Aftonbladet Plus för att läsa artikeln, så skynda att bli det om det inte redan är kirrat!).

Viel spass!