”Jag vill börja på fotboll!”

Där kom det. Min femåring vill ha ett lag. Han vill passa, dribbla, göra mål ”på riktigt!”.

Jag har ju sett att intresset finns, att han till och med verkar vara rätt bra på att joxa med bollen, tycker att det är roligt – men hittills har det räckt med att ta med honom till Boxi, lägga upp några skor som mål och låtit honom skjuta lite. Men nu räcker inte det längre.

Oj oj.

Betyder det här att vi också ska sugas in i den überseriösa fotbollsvärlden här i Tyskland? Att sätta ungarna i fotbollsskola här är ingen lek, nämligen. Det är fullt ös från början med träning flera gånger i veckan och matcher på helgerna. I många klubbar delas även de små barnen in i grupper efter hur bra (eller dåliga) de är. Min femåring är tydligen snudd på för gammal för att sätta igång. Om han ska ha en chans att bli något, vill säga. En världsmästare, till exempel.

En kompis till mig berättade att hon hade letat efter en mindre seriös klubb till sin son som ”mest tyckte att det var kul, han har aldrig velat bli något proffs”. Det fanns inte. Det var allt eller inget som gällde. Träning jämt med matcher varje helg eller tschüss.

Mein Gott.

Så ni förstår. Även om jag såklart glatt vill svara ”javisst, vi testar”, så blir mitt leende en smula ansträngt. Tänk om han tycker att det är superkul? Har talang? Kommer livet då att bestå av ett evigt skjutsande till träningar, att stå och huttra vid sidan av olika fotbollsplaner i Berlins utkanter och helger uppbokade för matcher i månader framöver?

Jag är rädd.