Ursäkta klyschan, men var tar dagarna vägen? Ibland gör det här frilanslivet mig helt desorienterad. Jag håller på med så många olika saker som var och en kräver så mycket fokus och kreativitet av mig att jag ibland helt tappar uppfattningen om tiden och resten av livet omkring mig. Hela den här veckan har jag simmat omkring nere i min djupa koncentration, från den ena grejen till den andra, utan att någonsin komma upp till ytan ordentligt. Inte helt optimalt när man har två små barn, kan jag meddela. Men men, så blir det ibland och jag kommer att ha chans att ta igen det big time under semestern i värmen nästa vecka (VÄRME! SEMESTER! NÄSTA VECKA! AAH!)

Men nu halkade jag iväg, jag skulle ju berätta om Tempelhof. Den gamla flygplatsen mitt i stan, ni vet.

Tempelhof var fram till 2008 en fullt fungerande flygplats – om än liten, omodern och alldeles för central. Brussels Airlines landade där till exempel, ända fram til the bitter end. Även min kära make Rickard har landat där faktiskt, när han gick i flygskola. Eller var det någon av hans kompisar som var tvungen att nödlanda där bara? Minns inte. Den byggdes i alla fall på uppdrag av Hitler som såklart ville att det skulle bli den största, mest ass kickande flygplatsen i världen. Det blev den också. Länge var byggnaden en av de största i världen.

Sedan flygplatsen lades ner har själva lokalerna använts till lite allt möjligt. Mest kontor, mässor och sånt. Flygfältet har blivit en park. Eller, alltså, park och park. Det är ju jätteplatt såklart. Och inte en enda liten buske så långt ögat kan nå. Megastor gräsmatta känns som en mer rättvisande beskrivning.

Tempelhof är ett viktigt ställe för Berlin. Jätteviktigt. I alla fall rent känslomässigt. Det symboliserar sorg och vidrigheter likväl som hopp och frihet. Här låg ett av Berlins första koncentrationsläger under andra världskriget och här landade de allierades flyg under luftbryggan till Västberlin 1948/49. Och nu på senare tid har fältet blivit en symbol för (bland annat) bevarandet av Berlins själ, att inte bulldozra över det som varit i byggandet av allt nytt och fräscht.

Det snackades nämligen länge om att det skulle byggas lägenheter  och ett jättebibliotek här, men det blev nerröstat tidigare i år. Berlinarna ville ha kvar sitt Tempelhof precis som det är i dag. Kan tänka mig att en hel del politiker gråter blod över det – det är ett stort stycke land mitt i stan som det skulle kunna tjänas mycket pengar på. Och nya bostäder behövs.

Men berlinarna är glada! Jag inräknad. Dels för att jag gillar vidder – det insåg jag redan på den tiden Rickard gick i sin flygskola som låg på en väldigt platt golfbana i Skåne – och dels för att jag tycker att det är viktigt för att våga behålla sådant som betyder mycket för invånarna, vilket Tempelhof verkligen gör. Dessutom – kan det finnas ett bättre ställe att köra inlines, longboard, cykel, motorfordon á la segway och flyga drake på än ett gammalt flygfält? Perfekta breda asfalterade vägar med plats nog för att duga som motionsspår för halva Berlin och en härlig vy över den (faktiskt väldigt tjusiga, om än lite läskiga) gamla naziskapelsen och tv-tornet.

 

Vi var där och sprang av oss i söndags och kommer definitivt att åka tillbaka. Bra att veta är att det går att hyra flera av de där konstiga elåkdonen som finns nuförtiden. Annars är det väldigt okommersiellt på Tempelhof. Än så länge.