Jag känner mig aldrig så stolt över att vara svensk som kring lucia. Att få visa upp och berätta om vår fina, fina tradition med ljuset i mörkret och sången. Jag blir en riktig patriot den 13 december varje år. Men med det kommer en hel del andra tankar också.

Jag blir orolig över att mina barn inte kommer att ha den här luciatraditionen integrerad i sig på samma sätt som jag. Att hela det här kulturarvet som jag har fått genom att gå luciatåg sedan jag var liten  – det kommer vi att få kämpa för att våra barn ska känna tillhörighet till.  Vill jag det?

Och så tänker jag på hur fruktansvärt priviligerade vi är som svenska invandrare här. Tyskar älskar oss och våra traditioner. De är intresserade och vill lära sig mer. Sverige och svenskar har hög status. Det lussas i Berliner Dom varje år. Berliner Dom! Det säger en hel del om hur flott det är att vara svensk i det här landet. (Det är Stockholms Musikgymnasiums Kammarkör som kommer hit.)

Och så tänker jag på hur det skulle vara om vi inte var så omtyckta. Om folk mörknade i ögonen när svenskar kom på tal och började prata om den ruttna fisken vi stoppar i oss, vårt sjuka förhållande till sprit och obehagliga tro på att vi är bäst i världen på allt. Om vi blev nekade att hyra lokaler för våra luciafiranden för att folk inte ville ha med oss att göra.

Hur skulle det vara då får oss att bo här? Skulle jag känna likadant för lucia då? Ja, säkert. Den traditionen sitter djupt. Men jag skulle nog känna mig missförstådd också. Kanske frustrerad. Ledsen såklart. Och jag skulle vara ännu mer rädd för att mina barn inte skulle få med sig det som är en så stor del av mitt, och deras, kulturarv. Jag skulle nog bli ännu mer patriot. Ännu mer svensk.

Det är lättare att integreras när man tas emot med öppna armar.