Jag känner mig så lycklig de här dagarna. Svämmar liksom över då och då av bubbel och jubel inombords och kan inte låta bli att le över hur jäkla fint allt är.

Som nu till exempel. Här sitter jag på Silo, mitt favoritkafé och dricker min sojalatte – som jag inte ens behöver beställa för att jag är här så ofta. Den bara kommer till det bord jag sätter mig vid. En så fånig sak egentligen att bli lycklig över, men det blir jag.

Eller som i söndags, när min son lärde sig att åka skridskor. Tog sina stapplande, och oändligt stolta, skär mitt bland de vackra ruinerna och allt det färgglada nere vid RAW. Vad är väl den upplevelsen mot en tråkig isrink i en förort utanför Stockholm? Lyckobubbel i magen.

Eller som i lördags natt när jag passerade en lägereld (i en grill) på promenaden mellan Neukölln och Friedrichshain. Mitt på Oberbaumbrücke. Glühwein såldes för en euro, någon spelade gitarr. Det var förstås nästan överklyschigt berlinbohemskt, men vem bryr sig? Det såg så mysigt ut, så spontant och rart. Lyckligt bara.

Och så hela utomhuspartyt vid S-bahn hundra meter längre fram. Dekadent, stökigt, högljutt, påverkat och säkert på många sätt sorgligt om jag skulle ha tittat mer noggrant – men ändå. Det var fest! High-on-life-känsla i luften, musik och leenden. Någon försökte lära sig att spela trumpet medan kompisarna runt omkring skrattade så de kiknade, det skålades i ölflaskor och kön till de gamla partyfotoautomaterna var lång. Jag är förresten så förtjust i de där automaterna.

Det är sällan jag är en del av gatupartyt längre, det är jag för mycket småbarnsmorsa för, men jag ser det, njuter av det, riktigt vältrar mig i berlinromantiken. Intrycken den här stan ger får mig att sprudla av kraft och lust.

Och snart ska jag ut och upptäcka ett ställe jag aldrig varit på förut, men längtat länge efter att besöka (stay tuned!). Det är förresten en sak till jag gillar, att jag är långt ifrån färdig med att upptäcka den här stan. Lyx ju.

Berlin alltså. Mitt bästa äventyr. Mitt lyckopiller.