(eller Berättelsen om hur Johanna Paues blev tysk. Typ.)

I maj har jag bott i Berlin i sju år. Det är helt galet länge och det har hänt så mycket. Jag har gift mig, fått två barn, startat upp en frilansverksamhet, drivit ett frilanskontor, skrivit över 1000 blogginlägg om Berlin och livet här (1138 för att vara exakt, det här inräknat), lärt mig tyska, köpt en lägenhet innan den fanns och sedan varit med i nästan varje steg i byggprocessen. Jag har fått nya vänner, sagt adjö till flera av dem som flyttat tillbaka till Sverige eller någon annanstans. Damn, jag har nästan hunnit med att bli medelålders på köpet. Men bara nästan, MÄRK VÄL!

Men de största förändringarna har ändå skett inom mig. Jag är en ganska rastlös själ som verkar gilla att göra det så svårt för mig själv som möjligt – att bryta upp och börja om så totalt som vi gjorde är sannerligen en utmaning som sätter den personliga utvecklingen på sin spets. Åtminstone har det känts som det.

Ta den lilla saken att inte kunna språket till exempel. Hjälp. Att inte kunna vara sig själv, att inte begripa vad som står i myndighetsbreven, att det tar en kvart att skriva ett sms, att inte hänga med i det som sägs på föräldramötet, att känna sig dum femtioelva gånger om dagen – det gör att du lär känna dina svagheter och styrkor rätt effektivt, kan jag lova.

När jag tänker tillbaka på åren här inser jag att jag alltid befunnit mig i någon slags fas i mitt liv som utlandssvensk. Jag har funderat en del på vilka de här faserna varit och kommit fram till följande:

Det började med Äventyrsfasen, även kallad förälskelsefasen. Vi hade precis flyttat hit, allt var så spännande, så underbart, förtrollande vackert och roligt. Jag älskade precis allt med Berlin, allt. Log lyckligt när berlinarna skällde ut mig för att jag cyklade på trottoaren, tyckte minsta lilla klotter var gatukonst. Den här fasen höll i sig i tre år ungefär.

Sedan tog äventyret slut och jag insåg att ”några år i Berlin” långsamt hade förvandlats till en rejäl del av våra liv. Någon gång kring fyraårsdagen kom Långt-bort-ångestfasen där en rädsla över att jag för alltid kommer att vara en perifer figur i långbortistan för min brorsbarn började spöka.

Efter fem, sex år var jag så pass rotad här att de stora identitetsfrågorna kom upp till ytan. Var jag svensk fortfarande? Skulle vi någonsin flytta tillbaka? Ville jag det? Om inte, skulle jag orka att inte riktigt höra till någonstans under resten av mitt liv? Och vilken nationalitet skulle våra barn identifiera sig som? Tyskar? Svenskar? Européer? Sådana frågor. Den här tiden kallar jag Förvirringsfasen.

Men så plötsligt slutade jag att ha ångest, Lugnetfasen inträdde och jag insåg hur fånig jag hade varit som känt att jag bott så himla långt bort från allt och alla. Sverige är ju nästan ett grannland för bövelen och mina barn kommer att bli både tyska och svenska. Punkt. Jag började mer och mer tänka på mig själv som en aldrig kommer att bo i Sverige mer, och var helt okej med det…

…samtidigt som en annan känsla började växa i mig. En längtan efter naturen, helst den i Sverige. Fasnamn? Sommarhusfasen, och i den är jag nu. Jag vill ha ett hus i Sverige! Jag vill att mina barn ska få sånt som jag tog för givet som barn. Blanka sjöar att åka långfärdsskridskor på, skog och allemansrätt, riktig vinter och idyllisk sommar.

Ser ni vad jag ser? Att jag sakta men säkert förvandlats till en tvättäkta tysk? Jag gör ju bara som alla andra tyskar – drömmer om en stuga i idylliska Sverige. Gaa, jag har blivit en tysk Sverigeromantiker!

Eller inte. Äsch, jag vet inte. Vad den nya fasen betyder får framtiden utvisa. Tills vidare kämpar jag på med mina tyska pronomen. Och hänger på Hemnet.

Ni andra som har bott eller bor utomlands – vilka faser har ni gått igenom?