För inte så länge sedan var Berlin en delad stad. Brutalt sönderskuren mellan två länder och två politiska system där förutsättningarna för invånarna var extremt olika beroende på vilken sida av muren de befann sig.

Det är, trots att jag bott här i sex år nu, fortfarande väldigt svårt att begripa.

Att familjer över en natt blev separerade och skulle fortsätta vara det i över 28 år.  Att den i dag så livliga Mauerpark var en livsfarlig ödezon mellan den inre och yttre muren, att gatan jag bor på tillhörde en diktatur som fängslade och torterade de som protesterade. Att det gick en mur genom hela staden.

Jag vet att det är så, men jag fattar det inte. Och ännu konstigare blir det när jag tänker på att det bara är 25 år sedan.

9 november 1989. Då föll muren.

Det finns så mycket att berätta om muren och dess konsekvenser. Så mycket historia som den som är här bör lära sig mer om. I alla fall om man, på riktigt, vill förstå Berlin. Den här staden är så mycket mer än de eviga festerna, en skön stämning och kul pop up-evenemang – det är en berättelse om en av vår tids mest avgörande politiska händelser. En berättelse som fortfarande pågår genom alla de människor  som lever här och som var med när allt det här hände, som är barn till de som trakasserades av Stasi – eller till de som arbetade för Stasi eller för partiet. Som levde invid muren, som formades av den tiden, som har den inom sig.

Det som hänt här har allt att göra med varför Berlin är den stad den är i dag.

Ett fantastiskt bra sätt att lära sig mer är ta en guidad cykeltur längs med muren. Berlin on Bike anordnar riktigt bra sådana, jag var med på en som gick från Prenzlauer Berg, längs med Bernauer Strasse, Mauerpark och upp till Bösebrücke som var den första gränsövergången som öppnades den där kvällen. Guiden Sascha, som själv är uppvuxen i den västra delen av Berlin, var helt fenomenal (han berättade bland annat om hur han som tonåring åkte över till Öst för att köpa sprit, de kollade aldrig ålder där och det var löjligt billigt för wessies).

Vid minnesplatsen vid Bernauer Strasse står en bit av både den yttre och inre muren kvar, och den så oerhört sorgliga och skrämmande ytan mittemellan. Där finns också ett informationscenter som verkligen är värt ett besök.

Det gamla DDR-fängelset i Hohenschönhausen lämnar ingen oberörd. Fruktansvärda berättelser, berättade av före detta fångar (som blir trakasserade av sina gamla fångvaktare titt som tätt än i dag). Blir fortfarande tårögd när jag tänker på vad jag hörde och såg där.

På Stasimuseet i Lichtenberg kan du lära dig mer om hur Stasis galna övervakningssystem fungerade i praktiken. Skrämmande effektivt, för att vara på den tiden. I dag hade samma system varit hur lätt som helst att bygga upp, med Facebook och allt. Tänkvärt.

Läs mer på den här sidan om alla jubileumsevenemang här under hösten – och kom hit.

Det har öppnat en street food market här i Friedrichshain. Nere på RAW-området som jag är så förtjust i (här kan man läsa lite mer om det). I går var jag och familjen där. Succé! Marknaden är bara några veckor gammal, men jäklar vilket drag det var redan. Fullt av mat och folk.

Nu är ju jag lite partiskt eftersom jag sedan gammalt verkligen älskar RAW:s slitna känsla – blandningen av alla aktiviteter som finns där, klottret och ruinerna är så mycket Berlin för mig – men jag tycker nog att Berlin Village Market smäller lite högre än Markthalle Neuns Street Food Market på torsdagar. Ballare lokaler, fler sittplatser och bättre akustik.

Publiken var blandad, både i ålder och typer. Väldigt mycket hipsters förstås, men inte så konstigt kanske på ett ställe där det serveras pulled pork och stek som marinerats i cider i sextiofem timmar.

Vad vi åt? Mina barn, som verkligen är två små tyskar när det kommer till mat, delade på en portion käsespätzle från den klassiska restaurangen Schneeweiss (här i Friedrichshain) och jag och R slog till på några Bao Burgers (såklart). Med grismage, den här gången. Det låter ju fruktansvärt äckligt, men var ljuvligt ohne ende.

Village Market pågår varje söndag mellan 12-22 ungefär. Fast blir det ett bra party går det nog bra att vara kvar längre än så.

Jag har precis spelat in en podcast där vi pratar en del om det här med när man ska säga Ni eller du här i Berlin. Det är inte så enkelt som man kan tro – jag har bott här i sex år nu men känner mig fortfarande osäker titt som tätt.

Tills podden är färdig kan ni roa er med att studera den här Ni- eller du-guiden som min Berlinbitenpartner Kristina har hittat. Rätt bra faktiskt!

Jag tycker att det är så härligt med alla marknader som finns här. Det är ju cirka tusen gånger trevligare att köpa sin mat vid ett livligt stånd utomhus än att gå till en tråkig matbutik. Här i Berlin är det dessutom så dåligt sortiment på många av dem att man tappar all lust till matlagning (kanel? Nähä. Vitkål? Nope. Färsk fisk? Glöm det) och jag går hellre runt och letar efter mina basvaror på en trevlig marknad än bland tre, fyra olika lysrörsbelysta matbutiker.

Jag brukar handla frukt, grönt och fisk på Boxhagener Platz om lördagarna. Mest för att marknaden ligger runt hörnet från där jag bor, men också för att den är himla mysig med gatumusik och clowner och grannsämja och sånt.

Nackdelen med Boxi är att det brukar bli rätt dyrt. Därför tänkte jag börja varva med den stora turkmarknaden vid Maybachufer. Den är generellt sett mycket billigare, till exempel brukar vår japanska granne köpa riktigt prisvärd sushifisk där.  Går man dit vid stängningsdags brukar det gå att fynda ordentligt, särskilt när det gäller frukt.

Dessutom är den stor och kul att gå på. Det är mer ett mischmasch av kryddor, tyger, mat och konstiga pinaler – i jämförelse med Boxi där maten säljs vid sidan av tjusiga saker som handbundna skrivböcker, tovade tofflor, dyra barnkläder och macarons. Och härliga spontankonserter blir det nästan alltid på Maybachufer också!

Varje tisdag och fredag vid Maybachufer i Neukölln mellan kl. 11-18.30.

Det har varit ett himla tjat om Bao burgers här på sistone – en taiwanesisk hamburgare med antingen griskött eller tofu, gjord av pop up-gatuköket Bao Kitchen. I princip varenda Berlinbloggare har vurmat sig varm för den lilla munsbiten, så när jag gjorde ett besök på Street Food Market i Markthalle Neun i Kreuzberg var det ju ganska självklart i vilken kö jag skulle ställa mig.

HERREGUD VAD GOD DEN VAR!

Jag valde lemongrassmarinerad tofu som innehåll och alltså – jag sällar mig glatt in i ledet av vurmare.

Bao Kitchen dyker upp varje torsdag kväll i Markthalle Neun och varje lördag på den nya Village Market här i Friedrichshain. Burgaren kostar 6,5 euro, räkna med att behöva stå en liten stund i kö.

Tips! Köp två när du ändå är igång om du vill bli mätt på bara Baos. En är lite för lite om du är hungrig.

Jag har aldrig ätit så mycket glass som under min tid här i Berlin. Det går liksom inte att undvika, det finns verkligen glasställen överallt här (vi passerar fyra stycken på väg hem från förskolan). Och det är inte så noga när glassen äts heller – medan svenska barn är hemma och kollar på Bolibompa i väntan på att varm middagsmat ska ställas fram på bordet sitter ungarna här i Berlin på en uteservering och moffar i sig zwei kugeln mit smartiesstreussel,två kulor med smartiesgodisar som strössel.

Alltså, jag vet inte hur det är med barn i er närhet, men om mina sätter i sig två kulor glass precis innan maten kommer de garanterat inte att äta en enda tugga av sin middag. Samt att sockerchocken ger mig två tornados som med uppspärrade ögon hellre gör kullerbyttor än ligger och kramas till en saga. Dessutom är jag uppfostrad med att man ska jobba upp sin hunger vid den här tiden, inte döva den med socker?

Jag skulle tippa på att den avspända inställningen till glassätande vid middagstid här beror på att många tyska familjer inte äter varm mat på kvällen, utan bara några matiga smörgåsar. Middagen är liksom inte så helig här som jag upplever att den är i Sverige. Och plats för en macka kan väl ungarna ha även efter några kulor glass?

Vi äter som sagt rätt mycket glass vi också, att hålla på med någon sockeravhållsamhet för småbarnen á la Sverige är nästintill omöjligt i ett land där många barns mellanmål inte sällan består av en påse godis, men några kulor precis innan maten blir det aldrig tal om. Någon måtta får det vara på integrationen.

Bästa glassbarerna i Friedrichshain? Favoriten just nu heter Süsse Sünde och ligger Niederbarnimstrasse. Deras ananas-kokosglass är to die for.

Obs! Till tyskarnas försvar måste jag ändå säga att de tyska barn, och vuxna, vi känner har ett bra mycket mindre stigmatiserat förhållande till sötsaker än vad vi har. Det här med lördagsgodis, alltså – jag undrar verkligen hur mycket gott det gör? Men mer om det i ett annat inlägg.

Det kryllar av parkeringsvakter i vårt område här i Friedrichshain just nu. Alltså, verkligen kryllar. Under den tio minuter långa promenaden mellan hemmet och förskolan i dag såg jag inte mindre sju män, med texten Ordnungsamt på ryggen, som gick runt och satte böter på bilar.

Det här beror troligen på att det nyligen börjat kosta att parkera här. Jag antar att de satsar extra mycket på p-vakter då, i något slags uppfostrande syfte. Att det inte är gratis längre är en bra sak för oss som bor här eftersom det är betydligt  lättare att hitta parkeringsplatser nu, men mindre bra förstås för alla som åker hit för att njuta av Friedrichshain en stund. Inte för att det är så himla svindyrt att parkera, men ändå. Det är ju en typisk tråkig utgift. Lite samma känsla som när man köper tamponger, kisslakan och typ böcker om redovisning inför deklarationen.

Å andra sidan är parkeringsböter i den här staden sällan är något att hänga så särskilt mycket läpp över.  Ofta är summan till och med mindre än vad det skulle kostat att betala några timmars parkering – runt 7 euro ungefär. Det är ju nästan som att uppmuntra till fusk ju! Det kanske anses vara så jobbigt att behöva logga in på sin internetbank för att skicka iväg de där eurosarna att det liksom är straff nog? Kanske.

Vad vår boendeparkering kostar? Lite drygt 20 euro för två år. Sjukt billigt för att slippa leta parkeringsplats i en halvtimme varje gång jag kommer hem med bilen ändå, tycker ni inte?

Och så lite bila i Berlin-info: Väldigt många områden här, och särskilt de lite, lite längre ut, är fortfarande gratis att parkera i – så för er som kommer hit med bilen är det här en bra stad att stanna i. Tänk bara på att alla som vill köra runt i Berlins innerstad måste ha en Umweltsplakette, alltså en liten skylt som visar att bilen inte skitar ner luften för mycket.

Jag är lite mör just nu, vilken helg! Så jäkla härlig, på bästa möjliga Berlinvis.

Vi började med att gå på den helt fantastiska Bowie-utställningen på Martin-Gropius-Bau. Den var verkligen skitbra, otroligt snygg och intressant. Och, stort plus, den funkade att ta med sig barnen på. De gick från rum till rum med Bowie i öronen och verkade tycka att det var lika häftigt som vi. Den är förresten förlängd till den 24 augusti, passa på att gå om du inte varit ännu!

Sedan blev det biergarten im Tiergarten. Café am Neuen See. Det är väldigt fint där med vattnet och båtarna –  och riktigt goda pizzor.

På bilden i mitten ser ni förresten min svenska kompis Maja. Hon har varit här rätt många gånger nu, men bara på vintern. Äntligen fick jag visa henne mitt älskade sommar-Berlin. Det finns såklart mycket att göra här på vintern också men folklivet utomhus, stämningen och marknaderna är något helt annat nu när det är varmt. Maja höll med!

På kvällen satsade vi på asiatiska tapas på Transit här i Friedrichshain. Vi var egentligen sugna Kimchi Princess och deras otroligt goda koreanska barbecue, men vi orkade inte ta oss till Kreuzberg. Men det blev minst lika bra med Transit, så himla god mat där och jag älskar att man kan beställa in många små rätter i stället för en stor. Plockmat ftw.

Efter maten plöjde vi genom massan av partymänniskor längs med Warschauer Strasse, som förresten nästan alltid kantas av musiker nu under sommaren vilket gör själva vägen mellan partyt i Kreuzberg och partyt i Friedrichshain till ett party i sig. Vårt mål var Monster Ronson’s Ichiban Kareoke. Där var det drag som sjutton och jag blev som vanligt helt rörd över hur fina folk är mot varandra här i kareokesammanhang. Det spelar ingen roll hur jäkla sketadålig den som står på scenen är – alla sjunger med, hejar, jublar och dansar ändå.

I söndags hängde vi i Mauerpark hela dagen. Det var precis lika härligt som det brukar vara. Jag älskar verkligen Mauerpark på söndagarna. Och amfiteatern var sprängfull som vanligt inför kareoken.

Det östtyska köket har väl måhända inte gått till världshistorien som det mest färgglada, överraskande och smaklökskittlande –  och att jag skulle slänga ihop en ”kokt ägg i senapssås” inför fredagsmiddagen håller jag som högst osannolikt. Men med det inte sagt att maten, som mer än hälften av mina tyska vänner här i Berlin är uppfödda på, inte är värd att testa. Dessutom firar vi ju att det är 25 år sedan muren föll här i år. Det är ju, tycker jag, en himla bra anledning att lära sig mer om livet i DDR.

Ett superbra ställe att äta östtysk mat på är Osseria i Weißensee. En restaurang som helt och hållet går i ostalgins tecken, inredd i ”Ossi”-stil (tänk kommunal matsal på 70-talet) och med bara rejäl husmanskost á la DDR på menyn.

Jag var där för några veckor sedan och blev riktigt förtjust. I både den kufiska restaurangen och maten, faktiskt. Jag åt gråa köttbullar (gris) i vit sås med kapris. Det såg skitäckligt ut men var jättegott!

De berömda äggen i senapssås. Också godare än vad man kan tro.

Se till att vara ordentligt hungrig när du kommer, portionerna är enorma. Till skillnad från storleken på priserna, de flesta rätter kostade runt 5-6 euro bara. Som hittat!

Är du intresserad av att lära dig mer om murens fall? Kolla in Visit Berlins jubileumssajt ochfölj hashtaggen #BLN25YearsLater i de sociala medierna.

Det känns fint att vara tillbaka på favoritkafét Silo här i Friedrichshain. Här jobbar jag, sida vid sida med ett helt gäng start up-människor som sitter och knackar nya appar och sånt, kallar varandra för ”dude” och ”man” (de flesta verkar vara amerikaner just här) och lite allmänt sådär verkar känna att de har framtiden för sig. Det är mycket high fives och YEAH!, om man säger så.

Well, you never know!

Visste du förresten att det bildas ett nytt start up-företag var tjugonde minut här i Berlin? Låga kostnader är ett av skälen till varför. Läs mer om det här.