Nåja, riktigt så illa är det väl inte. Men är det något vi Friedrichshainare drar en gemensam suck över varje år (åtminstone i mina kretsar), så är det Internationales Berliner Bierfestival – ölfestivalen som sträcker sig hela 3,3 kilometer längs med paradgatan Karl-Marx-Allee. 2400 ölsorter från 340 bryggerier världen över. Över 20 scener med allt från ompa ompa till hårdrock. Och så väldigt, väldigt mycket folk.

Ni kan nog föreställa er – det blir ju fylla så det stänker om det. Inte så konstigt, tänker jag. En vill väl prova så många sorter en hinner med? Och man hinner rätt många om man är snabb. Lägg till trettio graders värme på det, jawohl!

Det har med andra ord varit ett jäkla raglande här de senaste dagarna. Många med simmiga ögon, ett ständigt påfyllt ölglas i handen och ett akut behov av att tömma kissblåsan lite varstans. Kräks, bajamajor och ett oändligt antal svensexegrupper som brölat sig fram längs gatorna.

Å andra sidan. Hade jag inte varit ensam med barnen i helgen hade jag absolut provat mig igenom ett par sorter själv. Det är roligt med öl! I år var dessutom temat , väldigt trendriktigt, ”craft beer” (fast iporna hade jag hoppat över).

Nu fick det räcka med en liten eftermiddagstur ner på området, med barnen i släptåg. Helt ok det med. Dessutom tänker jag att jag sparar mitt ölfestande tills när jag, någon gång, ska gå all in på Oktoberfest. I München. Jäklar vad mycket öl jag ska bälga i mig då! Klädd i dirndl och hela faderullan. Och schlager! Jag ska stå på borden och sjunga tysk schlager som om det inte fanns någon morgondag!

Det står på min bucketlist.

I går prövade vi ett nytt badställe. Det är alltid spännande att göra här – Berlins omnejd må krylla av badsjöar, men den som inte vet var de bästa baden ligger kan mycket väl hamna i ett klibbigt och knappt badbart sommarhelvete. För fullt, för fult, stinkande vatten och glasskärvor på stranden. Men den här gången gick det bra.

Turen gick mot Waldbad Liepnitzsee och badstället ligger, precis som namnet antyder, i skogen. Det var verkligen jättefint. Vi hade fått tips av några vänner som i sin tur blivit tipsade av vänner till dem – det så man gör här. Hör runt. Har vänner som vet. Att leta på nätet brukar vara rätt lönlöst (om man inte råkar hamna på en schysst Berlinblogg dårå, hehe).

Det absolut bästa var att vattnet var alldeles smaragdgrönt, och dessutom kristallklart. Och trots att jag brukar gilla naturbad bäst var det rätt skönt att det här var ett betalställe. För tre euro hade vi tillgång till toalett, barnpool, badbrygga och anlagd strand. Och ett glasstånd! Icke att förglömma.

En nackdel var att det tydligen var förbjudet att leka med hink och spade i sanden. Ja ba: Eh? Entschuldigung? Då kom en föreläsning i stil med ”hur skulle det se ut om alla bygger kanaler? Då har vi ju snart ingen sandstrand mer! Sanden rinnner ju BORT! Och alla hål sen då! Vem vill ha hål på en sandstrand, det är ju inte så skönt att ligga på direkt! Va? Va? Och jag har ingen lust att gå runt och gräva igen alla gropar efter att ni har gått!”.

Jag lyckades förhandla och fick till slut ett okej på att vi skulle få gräva en bit upp, om vi täckte igen hålen efter oss.

Men alltså. Alla dessa regler överallt här. Ibland kan jag verkligen gå bananas på dem. Och på alla människor som verkar leva för att säga till på skarpen så fort någon inte GÖR SOM MAN SKA. Vad sjutton anlägger man en sandstrand på en badplats för om inte barnen ska få leka på den? Va? Va?

I den lilla strandkiosken kunde man köpa mat också, bland annat ”grillade grönsaker med apelsinaioli. En kvinna som nyligen anlänt till stranden tittade på menyn, suckade tungt och sa sedan till sin man ”titta bara, apelsinaioli. Det märks verkligen att Prenzlauer Bergarna kommit hit nu… Sådär pretentiös mat skulle vi aldrig äta här!”.

Jag kände mig plötsligt som en stadssnobbig inkräktare. Även om jag bor i Friedrichshain.

Hur som helst. Badet får 3,5 poäng av fem möjliga. Trots hink och spade-förbudet, regelryttaren inkräktarsuckarna. Men det är nog smart att inte åka dit på en helg om man kan. Jag skulle tro att det är alldeles för överfullt för att vara njutbart då.

Det går att ta sig dig med s-bahn, men är lite småkrångligt eftersom det behövs cykel sista biten. Med bil är det förstås enklare, tar 45 minuter ungefär.

”Om man vill se en härlig mix av människor som man inte kan se någon annanstans är det hit man ska”. Så sa Henrik Tidefjärd som är lifestyleguide här i Berlin (och grundare av det balla företaget Berlinagenten) när jag intervjuade honom om Mauerpark tidigare i somras.

Det må vara mycket folk, dyrt på loppisen, trångt och turister i drivor – men att inte smittas av Mauerparkatmosfären när man är där är snudd på omöjligt. Hela stället är som en enda stor hyllning till livet. Och konsten. Och ölen. Och gräsmattor att ligga på. Och möjligheten att få sjunga för två tusen pers trots att man inte kan ta en ren ton.

Läs min text om parken som publicerades för inte så länge sedan, finns här. Fotografen Elsa Quarsell har tagit bilderna (man måste ha Aftonbladet Plus för att läsa artikeln, så skynda att bli det om det inte redan är kirrat!).

Viel spass!

Jag är tillbaka i Berlin. Igen! Alltså, jag var ju här redan i helgen, men eftersom mitt liv som frilansare, småbarnsmamma och pilotfru bjuder på en logistisk mardr…. ehum… utmaning åkte jag tillbaka till Sverige i söndags för att hämta barn och bil. Och surdegsknäcke, polarkakor, mesost och några tuber kaviar. Förstås.

Och nu har vardagen kommit igång på allvar här hemma. Det känns lite vemodigt, det är betydligt härligare att ha en sommar framför sig än en höst, men också skönt. Och vad sjutton, än är det många varma veckor kvar! Jag räknar nämligen med att sommaren kommer att hålla sig kvar september ut här.

Närmaste planerna? I morgon ska vi åka och bada någonstans och på lördag ska jag köpa ekogrönsaker på Boxi, göra något långkok, plantera kryddor på balkongen, sätta en surdeg och rosta müsli (läs: Handla grönsaker. Jag har två barn, som sagt. Ambitionerna och verkligheten har inte träffats på flera år).

Något jag tänker mycket på just nu är hur lyckligt lottad jag känner mig. För att vi kan leva här i vårt fantastiska Berlin och samtidigt ha så många vackra platser i Sverige som vi liksom hör till och kan vara på när vi är lediga. Och så många gamla vänner som fortfarande finns kvar, trots att vi bott här länge nu. Berlin må ligga i ett annat land, men så jäkla långt bort från Sverige är det faktiskt inte. Det går att både äta den saftiga utlandskakan som Berlin bjuder på – och ha Sverigekakan kvar (och så får man öva upp sina logistiska skills längs vägen).

Och så är det förstås härligt att jag, trots att jag bott här i sex år nu, fortfarande har så mycket av Berlin kvar att upptäcka. För att staden är så stor, och för att den förändras hela tiden. Häng med mig här i höst, vetja!

Jag är i Berlin igen! Och bortsett från att det just nu ösregnar så känner jag mig mycket nöjd över detta. Det är skönt vara tillbaka bland alla färgglada människor och hus.

Och så pysslar jag med kul saker! Till exempel har jag i dag varit med i en tävling som VisitBerlin anordnat i samband med att det snart är murjubileum här. Tävlingen gick ut på att jag med hjälp av ett gammalt foto skulle hitta till ett ställe i Berlin, ta ett foto av stället och posta det på Twitter. Så här såg fotot från förr ut:

Ser ni skylten som det står Klub der Volkssolidarität på? Jag googlade förstås namnet och fick upp en adress direkt, hörnet Bernauer Strasse/Oderberger Strasse. Bara att åka dit och knäppa det här fotot:

Jag var snabb, riktigt jäkla snabb. Men eftersom båda (!!) mina telefoner vägrade att ladda upp bilden så hann resebloggaren Kami från Polen före. Well well, kul var det hur som helst! Och det är verkligen otroligt fascinerande att se hur mycket som förändrats. Följ hela tävlingen på Twitter under hashtaggen #BLN25YearsLater.

Nä, men vad säger ni? Ska vi ta och kicka igång den här Berlinbloggen igen? Sätta på en skiva Bowie, ta ett plan tillbaka till drömmarnas stad (ja, jag menar Berlin) och eh… göra Friedrichshain osäkert igen? Jajemen!

I morgon byter jag flipsflopsen mot stadsskorna. Det ska bli härligt. Även om jag förstås känner mig en aning skeptisk till den berlinska stillastående augustihettan i kombination med överfulla badplatser – skolloven pågår dessutom fram till september i år (fast de arma barnen fick ledigt så sent som i måndags).

Men efter soliga dagar kommer ljumma kvällar och de planerar jag att tillbringa på sköna uteserveringar med en Alsterwasser i handen. Berlin är himla bra på uteserveringar, kanske världsbäst, och aaah vad jag älskar öl- och läskblandningar (ge mig för helvete inte en enda sån där IPA till. Urk)!

Vad har hänt i gamla Berran sedan sist, då? Det har ju vunnits ett fotbolls-VM förstås, då var det tydligen ett party som heter duga. Nyårsafton släng dig i väggen, typ. Och så har varit kissfiasko på nya übertrendiga hotellet 25hours vid Zoo. Det visade sig att hotelltoaletternas glasväggar inte var så reflekterande som de skulle vara, och gästerna kissade inför publik. Visserligen på tionde våningen – men ändå. Hoppsan. Nu sitter jalousier uppe, så no worries om du har ett rum som väntar på dig där.

Sedan vet jag inte så mycket mer, ärligt talat. Jag har en ovanligt ouppkopplad semester bakom mig. Living in the now och allt det där. Lyxigt i några veckor, men nu får det banne mig RÄCKA!

Hörs snart igen!

Våt som i blöt, alltså. Vattenblöt, inget annat. Herregud, vad tror ni om mig?

Jag är i Stockholms skärgård. Solen lyser, husen är faluröda, fiskmåsarna sjunger sina hesa sommarvisor och vi badar nakna från klipporna – närmsta granne är någon kilometer bort.

Kort sagt: Jag är mitt i den tyska drömmen om Sverige. Nästan klyschigt mycket. Men va fasen – det gäller ju att leva upp till förväntningarna bland vännerna hemma i Berlin.

Glad sommar på er!

<a href="http://

Berlin är inte en särskilt välklädd stad. Rent generellt sådär. Folk lunsar omkring i jackor från tidigt 2000-tal utan att skämmas för det och i mina kvarter skyltar fortfarande många frisersalonger med sådana där zickzackklippningar, där det liksom rakas in någon slags mönster i nacken. Fast det kanske är så fel att är rätt?

Hur som helst. Under en vecka i juli varje år, nästa vecka, ser det annorlunda ut i stan. Lite mer uppklätt. Lite mer medvetet. Lite fler situationer där du kanske ångrar att du inte tog på dig någonting mer uppdaterat. Inte för att vi oj-jag-har-en-snorfläck-på-tröjan-men-det-får-duga-ändå-människor kommer att styla oss till tänderna bara för att det är fashion week – men andelen piffiga människor ökar väsentligt och det kommer förmodligen inte kännas lika avslappnat som vanligt att ta en vända till Alexanderplatz i håliga tights och noppig t-shirt.

Inte för att jag tror att det är så många som packar sina fulaste kläder när de ska ut och resa, men för er som är på väg till Berlin och gillar att smälta in vill jag alltså ändå flagga för att det nästa vecka kan bli läge för snyggskorna och bästa blazern.Berlin Fashion Week pågår 8-13 juli, läs program och info om alla festligheter här.

Egentligen är det ju vanvettigt att inte vara i Berlin nu. När det är som allra bäst där. Medan atmosfären fortfarande riktigt dallrar av sommariver och innan luften helt stillnat i staden och längtan efter havsbrisar växt sig alltför stor.

Men skogarna i norr drog i oss. Kusinerna, barnvakterna (läs min och mannens föräldrar) och möjligheten att utöka det svenska ordförrådet (barnens alltså). Och nu är vi här, långt borta från galenskaperna i Mauerpark, clownerna på Boxi och alla currywurstätande berlinare. Och det känns bra. Berlin är världens bästa stad, men den är aldrig som fin som när man varit ifrån den ett tag. Tankat sinnena med annat, vilat och hunnit längta tillbaka.

Och om jag känner sommaren rätt så kommer den att säga svosch – och vips är vi tillbaka i Berlin igen. Och firar murjubileum! Hela 25 år har gått sedan den föll och det kommer att hända grejer hela hösten.

Förresten, för er som är intresserade – det finns en app som heter The Berlin Wall där man kan lära sig massor om murens historia och få guidade turer och så. Kostar nix.

Lite snabbt bara, måste fortsätta ägna mig åt att packa/städa/göra matsäck/få panik över att inget är klart innan det bär av till Sverige i morgon bitti – men jag har blivit med PODCAST!

Jag och min kära vän Kristina Svensson startade för några år sedan sidan Berlinbiten.se. Mest för att vi fick så jäkla många mail hela tiden där folk undrade hur sjutton man gör för att flytta hit. Vi samlade helt enkelt massor av bra info, allt från tråkig byråkrati till hur man söker jobb och sånt  (tips tips alltså för alla er som är sugna på ett liv här i Berran).

Eftersom vi bott här så rackarns länge nu, och samlat på oss så himla mycket livs..ähum..visdom så har vi nu kompletterat sidan med en alldeles egen podcast, Berlinbitens Berlinpod. Hurra!

I första avsnittet pratar vi mycket om öl, spontanitet i vardagen och om att jag inte skäms för att skälla på mina barn in public.  Bland annat!

Inom kort lär den dyka upp på itunes också.

Ok, tillbaka till packpaniken.