De vackra dagarna fortsätter och det gäller att passa på att njuta har jag hört, det ska bli kallare till helgen (så ta med en extra tröja alla ni som ska hit i helgen! Ni är några stycken, verkar det som – det är fullbokat på nästan alla hotell rapporterade en bekant i Sverige).

Den här veckan är min superjobbpartner, fotografen Hanna Skoog, i stan. Det firade vi i går med att smida planer ihop på vårt favoritkafé här i kvarteret, Silo.

Det är förresten ett av få riktigt poppis kaféer där det fortfarande är helt okej att fälla upp sin dator, många ställen har slutat att erbjuda wlan och vissa har till och med infört laptopförbud. Så kan det bli i en stad som kryllar av start ups, frilansare, författare in the making och allmänna laptopnomader.

Hur som helst, när kaffet var urdrucket tog vi en cykeltur till Hackescher Markt, åt lunch och drack världens godaste juicer på Spreegold,

Och provade några nya glasögon på Coblens Augenoptik. Mycket snyggt där!

Och sedan hem igen för mer jobb framför datorerna. En helt vanlig dag, helt enkelt. Fast extra fin eftersom Hanna var med förstås.

Och yes, det är hon som tagit bilderna (förutom min mobilbild från Silo. Ja, jag har två mobiler. Båda är dock kassa, fast på olika sätt).

Har jag redan berättat om hur otroligt skönt det är att vara tillbaka i Berlin efter veckorna i Sverige? Ja? Äsch, jag berättar igen: DET ÄR SÅ DJÄVULUSISKT SKÖNT!

Jag ska säga som det är. Sverigetiden var lite av ett test. Ett Stockholmstest för att se om ”åh, det är ju här vi ska bo!”- känslan skulle komma.

Det gjorde den inte.

Däremot var jag evinnerligt stressad. Nästan hela tiden. Visst, det beror ju såklart mycket på att allt blir så komprimerat när vi bara har en kort period på oss. Extra många att träffa, extra mycket att organisera, extra mycket åkande hit och dit. Men ändå. Vi har många människor att ta hänsyn till i Stockholm, många att hinna med, många relationer att vårda. Som vi vill vårda.

Det blir helt enkelt mer av allt i Stockholm. Plus att jag tycker att det känns som att tempot där generellt sett är bra mycket mer uppsnurrat än det i Berlin. Det verkar som om alla vill hinna med så mycket! Prestera på jobbet, bo flott, vara snygga, träna flera gånger i veckan, äta rätt, shoppa rätt. Och dessutom hinna vara bra vänner, partners och föräldrar. Herregud, jag blir trött bara jag tänker på det.

Och vet ni vad, det där snurret är inte jag så intresserad av. Inte just nu i alla fall, kanske aldrig.

Så, min slutsats: Jag älskar Stockholm, min vackra, vackra hemstad. Min förstastad, staden där jag blev vuxen. Men vi fungerar inte särskilt bra ihop. Har nog aldrig gjort, faktiskt. Kanske var det därför jag föll så pladask för Berlin?

Lugna, sköna Berlin. Här mår jag bra.

Ni har väl inte missat att den kinesiska superkändisen, konstnären och regimkritikern Ai Weiwei har sin största utställning någonsin här i Berlin just nu? Jag ska förstås dit. Vet bara inte riktigt när ännu. Så mycket som ska hinnas med den närmaste tiden!

Som första maj till exempel. Jag har, hör och häpna, har aldrig varit med på det världsberömda första maj-firandet i Kreuzberg. Så i år bara måste jag gå, trots att jag blivit varnad för trängsel, bråk och fylla. Det går liksom inte att ha bott i Berlin i massor av år utan att ha sett partyt med egna ögon.

Och apropå Kreuzan så längtar jag till Prinzessinnengarten. Urban odling-projektet mitt i stan. De har ett kafé också. Måste bli en fika där snart.

Det är bara det där med tiden, som sagt. Men det ger sig.

För er som vill göra något litet extra här i Berlin. Och eventuellt kola vippen på kuppen.

Närå, att slänga sig ut från skyskrapan vid Alexanderplatz ska vara helt säkert, enligt företaget som ordnar med det. Jag fyller snart år – kanske är det det här jag borde önska mig i present?

Eller inte.

Kostar 79,90 euro per flygtur.

Jag kunde inte låta bli att stanna till på Boxhagener Platz efter att ha lämnat barnen på förskolan i morse. Skulle bara lukta lite. Hela lekplatsen är inramad av nyutslagna syrener i olika färger.
Det är doften av en sommar som precis ska börja, av tiden då Boxi  och uteserveringarna blir vårt vardagsrum. Av fågelkvitter, solvarm hud och lyckorus i magen. Med syrenerna kommer folkfesterna, utomhuskonserterna och ljumma cykelturer längs med Karl-Marx-Allee. Nu börjar den bästa Berlintiden!

Jag har sagt det förr, och jag kommer att säga det igen, och igen. Berlin är världens bästa vårstad.

Känslan av att kliva ut från planet igår eftermiddag och mötas av skolavslutningsdoft och ljummen temperatur – aaaah!

Det är ju sommar i Berlin! Träden är gröna, syrenerna blommar och jag är så lycklig över att vara tillbaka att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Så fruktansvärt skönt.

Inte minst är det skönt eftersom den här familjen är ett ganska ledbrutet gäng just nu. Stockholmsveckorna tog verkligen knäcken på oss. Äkta hälften, som jag alltså skulle ha varit i Kuala Lumpur med just nu,  är mer infekterad än någonsin och jag har dragit på mig någon slags ögonhistoria som får mig att se värre ut än Rocky precis efter en match. Så i dag har vi mest ägnat åt oss att fixa mediciner och sånt.

Men skit samma, vi är ju HEMMA! Och en vända till Boxi har vi ändå hunnit med, plus en lunch på Lemon leaf som är en av mina favoritasiater här i området.

Och, kanske bäst av allt. Jag har fått dricka en sån här:

Hefeweizen kan vara det bästa i dryckesväg jag vet. Det och rabarbersaft.

Kort bara innan påskmiddagen: I Tyskland eldas det under påskhelgen för att välkomna våren istället för på Valborg. Anamma seden och kolla på eld ikväll vetja!

Här har Berliner Morgenpost gjort en lista på var de bästa finns.

Glad påsk!

Ungefär nu skulle jag ha suttit på ett plan mot Kuala Lumpur. Nu blev det inte så. Piloten, aka min man, fick nämligen lunginflammation och var tvungen att gå och lägga sig istället för att jobba. Jäkla skit också.

Men, men, shit happens, KL finns kvar och helt dumt är det inte att komma hem till Berlin några dagar tidigare än beräknat. Jag blir helt galen av alla uppdateringar om nygröna träd och körsbärsblommor där nu, va fasen gör jag i Stockholm liksom?

JAG LÄNGTAR EFTER DIG NU BERRAN!

Men först lite påsk här i Sverige med familjen, härligt det med förstås. Som en liten påskpresent får ni en fin länk. Har ni sett The Grand Budapest Hotel ännu? Ja? Kolla in det här huset i Brandenburg, 1,5 mil norr om stan bara.

Alla övergivna byggnader som finns i och omkring Berlin alltså. De fascinerar mig så in i bengen.

Eller, hm.. Nåväl. En stjärna kanske du inte blir (om du inte är nästa James Dean förstås, statisten som stal showen. Sa min dramalärare på högstadiet, har ej kollat om det stämmer) men du lär åtminstone få en glimt av en hel del stjärnor om du blir castad som statist till Mockingjay, nästa film i Hunger Games-trilogin. Den ska nämligen spelas in i Berlin till sommaren.

Runt 1000 personer söks, så chanserna lär väl vara hyfsat goda. Särskilt om du är man och inte rågblond och blåögd. Och så ska man tydligen helst vara av det slankare slaget.

Så. Råkar du befinna dig i Berlin lördagen den 26/4 och vill jobba med Jennifer Lawrence och company  om några månader – här är annonsen på tyska och här finns en engelsk översättning.

Visste du förresten att Berlin har ett eget Hollywood? Babelsberg filmstudio heter det och ligger i Potsdam, bara en liten bit utanför stan. Där finns en filmnöjespark också, för den som är sugen på att träffa John Blund och se på stuntmanshower och sånt.

Nä hörrni, nu börjar jag att längta hem till Berlin. Till Boxi och marknaden där om lördagarna. Till gräsmattedagar i Treptower Park, till shishadoften längs med Simon-Dach-Strasse, till de färgglada fasaderna. Till klottret och alla oputsade ytor. Kullerstenarna – trots att de får min cykel att skaka sönder. Till det livliga, oförutsägbara, till folklivet, festerna och den där atmosfären som får mig att känna att ingenting är omöjligt. Att livet är en lek.

Kort sagt. Till våren i Berlin.

Och inte blir det bättre av att jag tittar på den här filmen. Som alltså utspelar sig precis i mina hoods i Friedrichshain. Visst har vi det fint?