Min son gillar dinosaurier. Mest de farliga, de som säger RRAAOOUW! (skorrande R här, sonen är ju ändå född i Tyskland). Han har tjatat länge om att han vill gå på dinosauriemuseet, också kallat Naturkundemuseum, för att titta på när ”dinosaurierna blir levande”. I dag kom vi iväg.

Upplevelsen han syftar på är när man tittar in i några kikare som står vid dinosauerieskeletten. I dem får man se hur djuren framför en får muskler, hud och till slut blir livs levande dinosaurier. Det är underhållning som räcker länge för en fyraåring, kan jag tala om.

För mig som kommit över dinosauriefascinationen är museet inte så imponerande. Det har sina dinoskelett och flera andra utställningar, men några wow brukar det inte komma från mig där – tills jag kommer in i FORMALINRUMMET!

Herregud, vilket sjukt ställe det är. Tusentals formalininlagda fiskar. Burkar överallt, på hyllor i rader. Så äckligt! Och så vackert. Jag misstänker att jag är en aning sjuk i huvudet, men jag inte få nog av det där rummet. Det fascinerar mig.

Så alltså. Naturkunde. Parkera kidsen vid dinosaurierna och gå till formalinet och förundras.

Jag överlevde nyår i Berlin år också! Hurra! Det är inget självklarhet, ska ni veta. Berlinarna är nämligen helt jäkla skogstokiga med sina raketer. Står precis bredvid när de skjuter iväg dem, låter småungar sätta fjutt och hoppsan den där hamnade visst på en balkong! Jag har till och med sett idioter som siktat på andra människor med dem, gaa!

Men bortsett från galningarna är nyår i Berlin en härlig historia. Tolvslaget är maffigt! Herregud, vad mycket pengar folk måste lägga på fyrverkerier varje år, det är helt otroligt vad det smäller. Länge och överallt Här firas verkligen nyåret med besked.

Och såhär såg det ut på gatorna dagen efter. Man kan väl konstatera att årets första dag i Berlin definitivt också är årets skräpigaste.

Gott nytt år!

Så har ytterligare ett år i Berlin gått. Det har varit bra! Ganska stillsamt och vardagsputtrande – fast med en inramning av bohemisk Berlinromantik förstås. Ni vet, akrobater i träden kring lördagsmarknaden, flummiga festivaler, gatukonst, övergivna hus och chica restauranger (allra helst i kombination) och en och annan klubb där inoljade män i spandex dansat på scenen. Berlin as usual, liksom.

Här kommer min alldeles egna Best of Berlin 2013-lista. Vissa saker har jag redan skrivit om tidigare, andra är nykomlingar på bloggen.

Årets resturangnykomling: Feliu i Neukölln. Öppnade i våras och imponerade stort med sin fantastiska mat och de låga priserna. Vardagslyx i ordets rätta bemärkelse.

Årets bar: The Antlered Bunny på Traveplatz i Friedrichshain. Stället är verkligen minimini, men så jäkla snyggt och med riktigt bra drinkar. Och snacksen! Yum. Missa inte dem.

Årets museum: Stasifängelset i Hohenschönhausen. I och för sig inget klassiskt museum – för att besöka det gamla fängelset krävs det att man går en av de guidade turerna.  Jag skäms lite för att det dröjde så många år innan jag kom dit, det jag lärde mig där var så otroligt intressant, viktigt – och fruktansvärt. Guidad tur på engelska varje dag kl 14.30.

Årets plats: Ruinområdet RAW i Friedrichshain. Streetarten, marknaderna, klubbarna, barerna, skatestället (sonens bästa) och klätterstället (äkta hälftens bästa) gör området kring de gamla tågstallsruinerna i Friedrichshain till en favorit för hela familjen.

Årets kafé: Silo. Nytt, snyggt, bra wlan, trevlig personal och ett alldeles underbart gott kaffe. Det här kaféet har varit min räddning när småbarnslivet känts extra slitigt. En Silokaffe, en färsk Berliner Morgenpost, några djupa andetag och jag har varit redo igen att möta småbarnstrots och snoriga näsor igen.

Årets barnaktivitet: MACH Mit-museet är riktigt bra. Inte minst för att halva kyrkan (ja, museet ligger i en gammal kyrka) består av en enorm klätterlabyrint. Kolla in bara, vem som helst kan ju se att det är kul där. I flera timmar!

Årets festival: Karneval der Kulturen i Kreuzberg. Egentligen alldeles för stor och med alldeles för mycket folk för att vara i min smak – men shit, vilken härlig festival det är! Mat, musik, dans och kreativa pysselstationer för barnen, allt i skön multikultianda. Dit går vi igen, 6-9 juni 2014 är inskrivet i kalendern.

Årets Berlinminne: När vi såg Ane Brun i Passionkirche. Vilken konsert och vilken lokal! Den intima atmosfären och akustiken i kyrkan – åh, jag får fortfarande rysningar när jag tänker på det. Jag skulle tro att Passionskirche är Berlins bästa konsertlokal. Jo, så är det nog.

Årets Berlinupplevelse: Loppisen vid Mauerpark. Alltid Mauerpark. På hur många fler ställen i världen kan man, under samma eftermiddag, sjunga kareoke för flera tusen människor, gunga med halva staden som utsikt, shoppa kläder med unik design och se en naken man med hästhuvud spela gitarr?

Jag vet, jag har ju skrivit om butiken Aufschnitt förut, men jag kan inte låta bli att göra det en gång till – såhär innan jul och allt.

De har nämligen fått ett helt nytt sortiment av köttkuddar. Inälvor! Kolla här.

Inga problem med en tung ryggsäck när det är en tungryggsäck.

Ta en lugn stund på lungan, vetja.

En hjärtkudde? Hjärtans gärna! Men vänta? Var är hjärnan då?

Ah, där! Ser ni? Nere i högra hörnet. En ljusgul hjärnväska. Har ingen bättre bild, tyvärr. Hjärnan var inte så fotogenisk.

Butiken hittar ni på Boxhagenerstrasse 32, Friedrichshain

Vad vi ägnar oss åt i Berlin just nu? Jo det ska jag tala om.

Vi går på julmarknad. Dricker glühwein och äter kålrätter medan snön yr (nåväl, fortfarande grått och trist här), karusellerna snurrar och fötterna fryser. Bjärllermusik i högtalarna, vantar, ulliga tofflor och karamelläpplen i marknadsstånden. You know the drill.

Att tyskar verkligen gillar konceptet julmarknad, det är helt tydligt. Det är pepparkakshus och karuseller och glühwein i stövelformade koppar precis överallt här nu. Sextio julmarknader finns det i Berlin. SEXTIO! Kan vara ett världsrekord.

Här har ni en lista till de största och mest populära marknaderna.
Min favorit? Den vid Kulturbrauerei. Mysig, lagom mycket kul snurr- och hoppsaker för barnen och god mat, som till exempel dinkelpizza, crepe och så de där fläskstekarna jag inte kan låta bli att älska. Serveras i ett bröd bara. Fantastiskt gott.

r EU

Vem: Malin Larsson Grave, 37 år. Arbetar för EU-delegationen i Uganda men bor under stora delar av året också i Berlin.
Var: Vid Traveplatz i Friedrichshain

Hur kommer det sig att du är så mycket i Berlin när du jobbar i Uganda?
– Jag är gift med en tysk som visserligen har sitt företag i Hamburg men vår bas är här i Berlin och vi pendlar mellan Uganda och Tyskland. Vi har två barn och jag har kunnat sprida ut min föräldralediget så att vi har kunnat vara här allihop under ganska långa perioder de senaste åren.

– Jag älskar att Berlin är så gränslöst och har så högt i tak. Allt är accepterat! Samtidigt finns det en rejäl portion pragmatism och en direkthet här som på ett sätt kan vara ganska burdust – men också charmigt. Man vet var man har folk och Berlinarna uttrycker gärna sin åsikt. Uppfriskande för en kompromissökande och konsensusvan svensk!

Jag har länge haft som plan att gå och äta på Cookies Cream, en vegetariskt restaurang som jag från flera håll hört ska vara riktigt, riktigt bra. I helgen blev det av och jepp, det stämde. Maten på Cookies är jättegod. Alltså, verkligen jättegod. Och prisvärd, tycker jag – 36 euro för tre rätter. Inte så farligt, va?

Restaurangen är lite hemlig av sig, ingången ligger på en varuleveransbakgård mellan hotellet The Westin Grand och Komische Oper. Hade jag inte haft en vägbeskrivning på mailen (kommer om man bokar bord, vilket rekommenderas. Gärna minst någon vecka i förväg) hade jag med största sannolikhet irrat bort mig totalt och missat bordet.

Eftersom vi hade ett bord så sent, vid 22, var det bara att knalla rakt in i nattklubben som hör till efteråt. Inte för att vi stannade särskilt länge – någon var ju tvungen att gå hem och avlösa barnvakten – men ska det partajas är alltså restaurangen perfekt för en före-festen-middag.

Som på så många andra hippa ställen här i stan råder det absolut fotoförbud på Cookies, men här har ni en suddig mobilbild på ingången som vi alltså kom till genom att gå runt, via, bakom, höger, vänster och sedan kryssa genom ett gäng parkerade lastbilar. Klurigt.

Så har vi kommit fram till lördagen i min helgberättelse. Eftersom vi var en aning trötta efter fredagens supper club-äventyr hängde vi mest på ekomarknaden vid Boxi under dagen. Den är ändå ett säkert kort. Alltid trevligt där, alltid god mat.

Kvällen kickades igång med varieté på den pyttelilla och urgamla scenen Scheinbar. Det var open stage och just den här kvällen var det mest komiker som hade anmält sig för att stå på scenen. Och alltså skämta på tyska. För min svenska kompisar. Som inte pratar ett ord deutsch. Jahapp.

Det blev ju en himla bra övning i direktöversättning för mig, kan man säga. Men eftersom många sjöng och dansade i sina nummer också var det ändå alles gut. Dessutom var själva teatern verkligen en upplevelse – Scheinbar är ungefär lika stor som en garderob så det blir minst sagt intimt. Vänder man sig åt ena hållet står man med halva kroppen mot en bar, sätter man sig rakt ner hamnar man på en av fyrtiofem sittplatserna, tar man ett kliv fram står man plötsligt på scenen. Okej, lite överdrivet, men för att vara en teater är det verkligen minimini.

Kuriosa: Scheinbar är Berlins äldsta varietéscen. Det var faktiskt här varietén som konstform återupplivades på åttiotalet, för att sedan bli superstor och den typiska scenunderhållningen i Tyskland (missa för bövelen inte att gå på varieté när ni är här! Ska skriva mer om det någon gång framöver).

Efteråt åkte vi till Mitte och det klassiska stället Clärchens ballhaus. Mein Gott, vilket härligt ställe det är! Under vardagskvällar dansas det mest pardanser där, tango, cha cha och swing och sånt, men under helgerna går det bra att dansa precis hur man vill.

En flugbeklädd man i, vad jag skulle tippa, övre sjuttioårsåldern hälsade oss välkomna och på dansgolvet rörde sig allt från tjugoåriga hipsters och 35-åriga småbarnsföräldrar till slipsmän, glittriga män, glittriga kvinnor, pensionärsgäng och sobra fashionistas. Huller om buller! Från högtalarna strömmade i princip alla de största hitsen sedan femtio år tillbaka.

Herregud vad vi dansade.
Och herregud vad trött jag var i söndags. Inte ens julmusten som jag köpte på Svenska kyrkans julmarknad lyckades pigga upp mig.

Vilken helg det blev! Jag hade ju vänner från Sverige här och jisses vad vi maxade. Supper cluben vid var på i fredags var helt jäkla fantastisk. Herregud, vilken god mat. Och så trevligt det var! Att gå på middagsklubb är verkligen ett otroligt bra sätt att träffa nya människor. Vi njöt i fulla drag mellan sju och midnatt. Det ni.

Kvällen avslutades med nattsudd på en kvartersbar här i Friedrichshain. Den heter Lebowski och är någon slags hyllning till filmen The big Lebowski. Inredningen går i bowlinganda, på väggarna sitter stora foton av karaktärerna och atmosfären är väldigt The Dude-ig. Lite töntigt kan man tycka, men jag gillar det. Världen behöver mer nördighet och det är så skönt med ställen där det ges blanka fan i vad som är hippt och rätt och coolt.

Det var fredagen det. Lördagen kräver sitt eget inlägg. Den var… spännande. Ja, vi stannar där. Fortsättning följer.