Allra vackrast var installationen längs med East Side Gallery. Mot den färgglada muren. Jag cyklade förbi där strax för sex på kvällen, luften var full av förväntan. Leende människor som minglade i det mjuka ljuset från ballongerna.

Vid Brandenburger Tor var det över en miljon människor. I de massorna gav jag och min kompis Jennie oss inte in, vi stannade vid Potsdamer Platz. Det var kallt, men det gjorde inte så mycket. Folk skrattade och hade kul, även vi.

Vi läste på de små lapparna som satt fast i snöret till ballongerna. Alla 8000 ballonger hade en fadder som var och en skrivit ett alldeles eget meddelandet om frihet.

Och vid kvart över sju så for de första ballongerna iväg. Jubel och applåder, tusen smartphones i luften. Det gick långsamt och koordinationen av uppsläppet var inte den bästa – men effekten uteblev inte. I alla fall inte hos mig (har hört att många på andra ställen i Berlin tyckte att det kändes väldigt mesigt alltihop. Att det liksom blev ett antiklimax när ballongerna bara… svävade upp. Undrar lite vad de förväntade sig? Att skicka upp ballonger i luften är trots allt en ganska stillsam händelse).

Någon bättre bild på själva uppsläppet än så här fick jag inte till. Jag koncentrerade mig istället på att uppleva det – och jodå, är jag såg hur de handskrivna lapparna fladdrade i vinden kom allt en tår. Alla tusentals berättelser om frihet som steg mot himlen ovanför oss, det var så fint.
Jag är så glad över att jag var där.