För inte så länge sedan var Berlin en delad stad. Brutalt sönderskuren mellan två länder och två politiska system där förutsättningarna för invånarna var extremt olika beroende på vilken sida av muren de befann sig.

Det är, trots att jag bott här i sex år nu, fortfarande väldigt svårt att begripa.

Att familjer över en natt blev separerade och skulle fortsätta vara det i över 28 år.  Att den i dag så livliga Mauerpark var en livsfarlig ödezon mellan den inre och yttre muren, att gatan jag bor på tillhörde en diktatur som fängslade och torterade de som protesterade. Att det gick en mur genom hela staden.

Jag vet att det är så, men jag fattar det inte. Och ännu konstigare blir det när jag tänker på att det bara är 25 år sedan.

9 november 1989. Då föll muren.

Det finns så mycket att berätta om muren och dess konsekvenser. Så mycket historia som den som är här bör lära sig mer om. I alla fall om man, på riktigt, vill förstå Berlin. Den här staden är så mycket mer än de eviga festerna, en skön stämning och kul pop up-evenemang – det är en berättelse om en av vår tids mest avgörande politiska händelser. En berättelse som fortfarande pågår genom alla de människor  som lever här och som var med när allt det här hände, som är barn till de som trakasserades av Stasi – eller till de som arbetade för Stasi eller för partiet. Som levde invid muren, som formades av den tiden, som har den inom sig.

Det som hänt här har allt att göra med varför Berlin är den stad den är i dag.

Ett fantastiskt bra sätt att lära sig mer är ta en guidad cykeltur längs med muren. Berlin on Bike anordnar riktigt bra sådana, jag var med på en som gick från Prenzlauer Berg, längs med Bernauer Strasse, Mauerpark och upp till Bösebrücke som var den första gränsövergången som öppnades den där kvällen. Guiden Sascha, som själv är uppvuxen i den västra delen av Berlin, var helt fenomenal (han berättade bland annat om hur han som tonåring åkte över till Öst för att köpa sprit, de kollade aldrig ålder där och det var löjligt billigt för wessies).

Vid minnesplatsen vid Bernauer Strasse står en bit av både den yttre och inre muren kvar, och den så oerhört sorgliga och skrämmande ytan mittemellan. Där finns också ett informationscenter som verkligen är värt ett besök.

Det gamla DDR-fängelset i Hohenschönhausen lämnar ingen oberörd. Fruktansvärda berättelser, berättade av före detta fångar (som blir trakasserade av sina gamla fångvaktare titt som tätt än i dag). Blir fortfarande tårögd när jag tänker på vad jag hörde och såg där.

På Stasimuseet i Lichtenberg kan du lära dig mer om hur Stasis galna övervakningssystem fungerade i praktiken. Skrämmande effektivt, för att vara på den tiden. I dag hade samma system varit hur lätt som helst att bygga upp, med Facebook och allt. Tänkvärt.

Läs mer på den här sidan om alla jubileumsevenemang här under hösten – och kom hit.

Jag är i Berlin igen! Och bortsett från att det just nu ösregnar så känner jag mig mycket nöjd över detta. Det är skönt vara tillbaka bland alla färgglada människor och hus.

Och så pysslar jag med kul saker! Till exempel har jag i dag varit med i en tävling som VisitBerlin anordnat i samband med att det snart är murjubileum här. Tävlingen gick ut på att jag med hjälp av ett gammalt foto skulle hitta till ett ställe i Berlin, ta ett foto av stället och posta det på Twitter. Så här såg fotot från förr ut:

Ser ni skylten som det står Klub der Volkssolidarität på? Jag googlade förstås namnet och fick upp en adress direkt, hörnet Bernauer Strasse/Oderberger Strasse. Bara att åka dit och knäppa det här fotot:

Jag var snabb, riktigt jäkla snabb. Men eftersom båda (!!) mina telefoner vägrade att ladda upp bilden så hann resebloggaren Kami från Polen före. Well well, kul var det hur som helst! Och det är verkligen otroligt fascinerande att se hur mycket som förändrats. Följ hela tävlingen på Twitter under hashtaggen #BLN25YearsLater.

För mig, som för många andra, är East Side Gallery en bra symbol för det Berlin jag lever i precis just nu.

För att det är en bit av muren förstås, med all sin mörka historia, och en berättelse om den vardag som var mina tyska vänners barndom och som alltid kommer att vara en del av dem.

Men det är också en symbol för den där mixen av dået och nuet som på så många sätt formar den här staden. För spänningen som uppstår i kontrasten mellan det som gör ont, som är fult, och det som gör livet vackert. En spänning som jag ofta känner här.

Den 1,3 kilometer långa sträckan längs med Mühlenstraße representerar också den gentrifiering som fullkomligt rasar fram här. Precis bakom muren, vid vattnet, byggs det ett lyxigt bostadshus. För att bygget skulle kunna sätta igång var en liten bit av muren, och galleriet, tvunget att tas bort. Och folk rasade. Såklart.

Att ta bort ett stycke historia, som dessutom är laddat med så oerhört mycket symbolik, görs inte ostraffat i den här staden. Särskilt inte när anledningen är ett  lyxhusbygge.

Och hur turistigt East Side Gallery än kan tyckas vara i dag, är det en symbol för det som gör Berlin till en så speciell, och så älskad, stad. För det fria sinnet, för kreativiteten och för konsten som dyker upp precis överallt här. För att kärleken och konsten och det goda alltid, alltid vinner till slut. Måste vinna.

Gå dit.

Ni vet det där övergivna tivolit jag brukar tjata om? Berlins mest magiska plats, ett helt nöjesfält som lämnats vind för våg 2002 och inte använts sedan dess. Ett gnisslande pariserhjul, en rostig berg- och dalbana och mossiga svanar som  guppar runt i en, igenvuxen, kärleksdamm.

Spreepark heter stället. Det ligger i Treptower park  i östra Berlin och hade sina glansdagar under slutet av DDR-tiden. En kompis till mig, som brukade gå dit som barn, har berättat att det häftigaste av allt var stånden där man kunde köpa mat från ”hela världen”. Från andra kommuniststater, betydde det. Endast.

Nu är Spreepark till salu. Och annonsen ligger, hör och häpna, på ebay. Kostnad: 1 620 000 euro. ”Renoveringsbehov” står det i annonsen. Jo, det kan man lugnt säga.

Vad säger du? Sugen?