Kanske är det inte i Berlin konstnärerna säljer sina verk allra mest, åtminstone historiskt sett har det varit så, men det är här de lever och skapar. Berlin är en konstnärshub, helt enkelt. Det är ju en av alla anledningar till varför staden är så levande.

Den kreativitet som finns i Berlin uppmärksammas flera gånger om året i olika typer evenememang, Berlin Art Week är ett av dem.

Det blir mängder av vernissage över hela stan, konstkändisar på besök och flera privata samlare som öppnar sina lokaler för allmänheten – den 16e kan man exempelvis knalla in i den superballa Sammlung Boros-bunkern ( i vanliga fall måste man boka en guidad visning). Och så blir det art fairs förstås, för de som vill ha något fint med sig hem.

Pågår 15-20 september. Här är hela programmet.

Hej från Sicilien!

Ett snabbtips innan jag doppar tårna i havet och kollar in Etna och sånt.

I helgen är det Gallery Weekend i Berlin. Det är kul, inte mindre än fyrtiosju gallerier öppnar sina utställningar. Läs mer om vad det handlar om och se vart du ska gå på den här sidan. Och på den här bloggen finns en hel drös med tips om du ändå känner dig förvirrad.

Tjing!

Tycker att den här bilden beskriver känslan jag har haft under helgen rätt bra. En omkullvält soptunna på en blöt trottoar. Trasigt, smutsigt och deppigt. Håhåjaja.

Även om jag är en i grunden positiv person så är det ibland riktigt svårt att inte känna att världen är på väg rakt åt helvete. Jag tänker förstås på terrordåden i Paris, på Pegida-demonstrationerna i Dresden och på alla krig andra hemskheter som pågår överallt. Kan det inte vända snart? Det måste vända snart.

Och så har det regnat i en vecka.

Fast i dag skiner nästan solen och jag och barnen ska snart på museum. Gemäldegalerie har en särskilt grej som pågår för barn just nu, ska bli jättekul. Jag har velat gå dit länge.

Keep strong.

En av Berlins mest kända gatumålningar är borta. Övermålad med svart färg, på initiativ av konstnären bakom verket själv, Blu. Anledningen sägs vara att det ska byggas lägenheter på plätten framför och Blu inte att målningen ska vara ett skäl till att driva upp priserna.

Att måla över målningen, som med sin kultstatus säkert hade ökat coolhetsfaktorn rejält på lägenheterna, är ett sätt att göra precis det som målningen uppmanade till: Reclaim your city. Fast med en ganska uppgiven underton. Eller som gänget kring konstnären uttrycker det i ett statement:

”The argument of the people who are doing that is that Berlin is not the same anymore, that the real estate company will just use the artwork to sell apartments more expensive, that a new statement needs to be made… In a way, they are doing exactly what the artwork says: “reclaim your city”.
But their way of “reclaiming” Berlin is actually accepting their own loss. Accepting that they cannot win the fight. Losing the hope. Sinking the ship that is already drowning.
It’s an act of total despair, pessimistic at its core, devoid of any faith, belief and hope….”

Samtidigt är det ju det som är själva grejen med gatukonst – att den är temporär. Och visst kan man förstå att många vill bygga bostäder på en tom plats mitt i ett populärt område. Jag tänker att det enda vettiga är att försöka hitta någon slags balans i det hela. Där staden får utvecklas och växa utan att själen går förlorad. Jag vet inte, kanske är det omöjligt.

Tråkigt är det hur som helst och jag kommer att sakna målningen. Jag och många, många fler. Här låg den förresten, vid Cuvrystrasse i Kreuzberg.

Hur känner ni kring att målningen är borta? Vad tycker ni om hur Berlin utvecklas just nu? Kommer Berlin att vara en spännande stad om tio år?

Tack Kristina, som la ut den här länken på Berlinbitens Facebookssida, för tips!

En glad nyhet för alla som gärna vill se Ai Weiweis jätteuställning här i Berlin, men som bara inte får till det innan den stänger ner. Eftersom publiktrycket varit så stort – utställningen har hittills haft 150 000 besökare – förlängs den med en vecka. Till den 13 juli går den att se på Martin-Gropius-Bau.

Jag är, shame on me, en av dem som inte fått till det ännu. Och frågan är om jag kommer att lyckas innan vår Sverigesemester som börjar vid midsommar. Det är myyyyyyyycket som hinnas med innan dess.

Oh my. Nu blev jag stressad.

Ni har väl inte missat att den kinesiska superkändisen, konstnären och regimkritikern Ai Weiwei har sin största utställning någonsin här i Berlin just nu? Jag ska förstås dit. Vet bara inte riktigt när ännu. Så mycket som ska hinnas med den närmaste tiden!

Som första maj till exempel. Jag har, hör och häpna, har aldrig varit med på det världsberömda första maj-firandet i Kreuzberg. Så i år bara måste jag gå, trots att jag blivit varnad för trängsel, bråk och fylla. Det går liksom inte att ha bott i Berlin i massor av år utan att ha sett partyt med egna ögon.

Och apropå Kreuzan så längtar jag till Prinzessinnengarten. Urban odling-projektet mitt i stan. De har ett kafé också. Måste bli en fika där snart.

Det är bara det där med tiden, som sagt. Men det ger sig.

I går gjorde jag en så otroligt kul och intressant grej. Jag följde med Caro Eickhoff på en av hennes guidade street art-turer. Hon tillhör inte något stort guideföretag, utan gör det helt för egen maskin. En kompis till mig hade rekommenderat hennes turer och sagt att jag bara måste, måste kontakta henne.

Kompisen hade verkligen rätt. Caro, som inte är någon gatukonstnär själv men som är väl förankrad i street art-scenen här i Berlin på andra sätt, delade med sig av sin energi, kunskap och entusiasm på ett så himla fint sätt. Vi lärde oss massor och ju mer hon fick mig att upptäcka och förstå, desto kärare blev jag i Berlin. Jag älskar verkligen att den här stan är så visuell, att konsten verkligen lever i, nästan bokstavligen, vartenda gatuhörn. Redan nu planerar jag att boka Caro för en tur här i Friedrichshain – förstå vad roligt att veta mer om all gatukonst jag ser varje dag!

Caro guidar både på tyska och engelska och bokar gör du genom att maila henne. Max tre personer måste man vara för att turen ska bli av och det kostar 10 euro per skalle.

Det här en yogi, gjord av Josef Foos. Han är en yogalärare i femtioårsåldern som bestämt sig för att sprida sitt yogabudskap även genom de här små gubbarna. Just den här styrketränar, men oftast gör de yoga. Ibland är det gjorda av korkar och ibland är de uppklistrade på väggen som den här. Josef uppmuntrar förresten fler att hänga på hans initiativ och göra egna yogisar. 

Här har ni en korkyogi.

Den här lille personen var det enda som fick vara kvar när väggen verket sitter på målades om.

Titta på stoppskylten. Ser ni gubben som hamnat under plankan? Förresten, det här är också intressant, konsten på huset bakom är ett beställningsverk –  något som blir allt vanligare här bland husägare.  Eftersom det finns en oskriven regel bland gatukonstnärer att inte måla över varandras konstverk kan det, om man inte vill ha taggar och graffiti på sitt hus, vara smart att låta en konstnär måla fasaden. Det gjorde faktiskt ägarna till huset jag bodde i förut. Vi hade en fantastisk målning som gick över halva huset och slapp förmodligen allt för mycket ogenomtänkt och trist klotter på så sätt. Dubbelbra!

Det togs många foton under turen.

Det har fallit bort ett F och ska egentligen stå Frau Freidl. Frau Freidl, fick vi veta, är en tant som bor i huset som bokstäverna sitter på. Tydligen brukar hon sitta vid ingången och blicka ut över Herrmannplatz. En gång kom Frau Freidl precis när Caro stod och berättade om henne – hon blev jätteglad, sken som en sol och utropade ”det är MIG du pratar om! Det är jag som är Frau Freidl!”

Ett politiskt statement. Flera streetart-artister har gått ihop, förmodligen som en kommentar till hur området gentrifieras och förändras. 1UP, alltså andra från vänster, syns förresten på väldigt många ställen här i Berlin. Ofta gör de enormt stora målningar som är extremt svåra att få bort. Till polisens förtret förstås. 1UP står för One United Power, här kan ni se en dokumentär om dem.

Helt klart en supertur!

Himlen är blå och solen lyser över Brandenburger Tor, våren är äntligen här! Eller vänta, hur var det nu? Nåja, varmt är det i alla fall.

Fast nu var det ju inte vädret jag skulle skriva om, utan något annat trevligt. För tre år sedan fick jag ett presentkort på en hotellnatt av några omtänksamma vänner. Då var jag en relativt nybliven mamma och det var en verkligen en bra present, en natt med ostörd sömn skulle ha gjort mig gott. Men äsch, ni vet hur det är, livet kom emellan och det blev aldrig någon sovgetaway på tu man hand för mig och maken. Eller någon crazy natt i bur, i en madrasserad kista eller i en säng hängande från taket.

Presentkortet gällde, och gäller, nämligen på Propeller City Island Lodge. Berlins knäppaste hotell där varje rum är ett konstverk.

Men nu, mina vänner, nu jäklar har vi fått till det med både ledig tid och barnvakt och till helgen bär det av mot väst och Albrecht-Achilles-Straße 58. Åh, vad jag ser fram emot det här. Fatta lyxen att ta in på hotell i samma stad man bor i, utan barn! Och det är en himla tur att vi äntligen kommer iväg nu, hotellet ska nämligen stänga i början av februari. Kanske för gott, ingen vet (som vanligt här i Berlin).

Vilket rum vi har valt? Klicka här för att kolla in de som finns och gissa!

Så har ytterligare ett år i Berlin gått. Det har varit bra! Ganska stillsamt och vardagsputtrande – fast med en inramning av bohemisk Berlinromantik förstås. Ni vet, akrobater i träden kring lördagsmarknaden, flummiga festivaler, gatukonst, övergivna hus och chica restauranger (allra helst i kombination) och en och annan klubb där inoljade män i spandex dansat på scenen. Berlin as usual, liksom.

Här kommer min alldeles egna Best of Berlin 2013-lista. Vissa saker har jag redan skrivit om tidigare, andra är nykomlingar på bloggen.

Årets resturangnykomling: Feliu i Neukölln. Öppnade i våras och imponerade stort med sin fantastiska mat och de låga priserna. Vardagslyx i ordets rätta bemärkelse.

Årets bar: The Antlered Bunny på Traveplatz i Friedrichshain. Stället är verkligen minimini, men så jäkla snyggt och med riktigt bra drinkar. Och snacksen! Yum. Missa inte dem.

Årets museum: Stasifängelset i Hohenschönhausen. I och för sig inget klassiskt museum – för att besöka det gamla fängelset krävs det att man går en av de guidade turerna.  Jag skäms lite för att det dröjde så många år innan jag kom dit, det jag lärde mig där var så otroligt intressant, viktigt – och fruktansvärt. Guidad tur på engelska varje dag kl 14.30.

Årets plats: Ruinområdet RAW i Friedrichshain. Streetarten, marknaderna, klubbarna, barerna, skatestället (sonens bästa) och klätterstället (äkta hälftens bästa) gör området kring de gamla tågstallsruinerna i Friedrichshain till en favorit för hela familjen.

Årets kafé: Silo. Nytt, snyggt, bra wlan, trevlig personal och ett alldeles underbart gott kaffe. Det här kaféet har varit min räddning när småbarnslivet känts extra slitigt. En Silokaffe, en färsk Berliner Morgenpost, några djupa andetag och jag har varit redo igen att möta småbarnstrots och snoriga näsor igen.

Årets barnaktivitet: MACH Mit-museet är riktigt bra. Inte minst för att halva kyrkan (ja, museet ligger i en gammal kyrka) består av en enorm klätterlabyrint. Kolla in bara, vem som helst kan ju se att det är kul där. I flera timmar!

Årets festival: Karneval der Kulturen i Kreuzberg. Egentligen alldeles för stor och med alldeles för mycket folk för att vara i min smak – men shit, vilken härlig festival det är! Mat, musik, dans och kreativa pysselstationer för barnen, allt i skön multikultianda. Dit går vi igen, 6-9 juni 2014 är inskrivet i kalendern.

Årets Berlinminne: När vi såg Ane Brun i Passionkirche. Vilken konsert och vilken lokal! Den intima atmosfären och akustiken i kyrkan – åh, jag får fortfarande rysningar när jag tänker på det. Jag skulle tro att Passionskirche är Berlins bästa konsertlokal. Jo, så är det nog.

Årets Berlinupplevelse: Loppisen vid Mauerpark. Alltid Mauerpark. På hur många fler ställen i världen kan man, under samma eftermiddag, sjunga kareoke för flera tusen människor, gunga med halva staden som utsikt, shoppa kläder med unik design och se en naken man med hästhuvud spela gitarr?

Jag gick längs med Revaler Strasse häromdagen.

Kolla! Viken skräpig bakgård där bakom gallret. Eller, vänta nu. Är det skräp?

Någon verkar ha ätit middag där. Gjort det mysigt med blomma och tända ljus.

Och titta, en skyltdocka. Iklädd ett förkläde. Okej.

Och en till. Underkläder.

Är det ett konstverk? Eller bara en knasboll som ställt ställt ut några överblivna grejer på gården?

Ingen aning. Vet du?