Okej. Först och främst. Berlin är varken London, Paris eller New York när det handlar om bostäder. Eller Stockholm, för den delen. Det går att hitta någonstans att bo här utan att vara svinrik. Gudskelov.

Men den här gamla bilden att det bara är att välja och vraka bland de vackra gamla sekelskiftesvåningarna i innerstan här? Glöm det. Den tiden är sedan länge vorbei.

Däremot finns det fortfarande hyresrätter i den här staden och du behöver inte ha stått i kö sedan födseln för att ha chans att få tag i en. Däremot får du räkna med att slåss lite för att vara den lyckliga som skriver under kontraktet. Det innebär:

– Gå på många visningar. Visst man kan ju ha tur och träffa rätt första gången, men mer sannolikt är att du måste beta av en fem, tio stycken. I veckan, alltså.

 – Var sjukt trevligt och framåt mot mäklaren. Få dem att gilla dig så att de rekommenderar dig till hyresvärden!

– Ha alla papper i ordning redan under visningen så att du kan lämna dem direkt till mäklaren (de är alltså oftast mäklare som sköter förmedlingen av hyresrätter här). Här kan du läsa mer om vilka papper som behövs (se under rubriken Making an offer)

– Ha en inkomst som är bättre än dina konkurrenters inkomster (0ch om man inte har det, fixa någon borgenär som kan gå i god för att du kommer att betala hyran varje månad).

– Ha helst inga husdjur.

– Räkna med att behöva betala dryga två hyror i provision till mäklaren. Det här är ett sjukt system, alltså att den nya hyresgästen ska behöva betala för att mäklaren har organiserat visningen, men som tur är ska det ändras till nästa år. Äntligen! Hela mäklarbranschen är i uppror på grund av det här, hur ska de nu tjäna pengar? Ja, ni – vad sägs om att erbjuda en tjänst som hyresvärdarna är beredda att betala för? Mäklare är ett mycket hatat släkte här, som ni kanske förstår.

– Ha tid på dig. De flesta jag känner som letat lägenhet de senaste två åren har kämpat i två, tre månader innan det till slut klaffat.

Men som sagt, att det fortfarande går att överhuvudtaget få tag på ett förstahandskontrakt i attraktiva områden är ju i alla fall positivt. Och även om priserna har stigit helt hysteriskt mycket de senaste åren så är det fortfarande relativt betalbart, jämfört med många andra europeiska städer. En kallhyra för en tvåa på runt 60-70 kvadratmeter  i ett poppis område brukar ligga någonstans mellan 600-1000 euro. Inte lite pengar, men inte så man tappar hakan och hoppet helt i alla fall.

Här finns lite mer info om att leta lägenhet i Berlin.

Ni som har erfarenheter av att leta bostad i Berlin – håller ni med mig?
Och ni som bor i andra delar av världen – hur är det där ni bor?

Nu har det förvisso precis varit Berlin Fashion Week och stan har drällt av väldressade snyggisar, men alltså – det är inget vi vanliga dödliga här borta i Friedrichshain märkt. Åtminstone inte vi som befinner oss i kategorin småbarnsmorsor med framför-datorn-jobb och cirka fem minuter göra-sig-i-ordning-tid på morgnarna.

Men, alla bloggtexter och nyhetsbrev om modeveckans coola partyn och unga, heta designers har ändå påmint mig lite om hur det var, back in the days. I mitt Stockholmsliv.

Jag har aldrig varit någon fashionista, men jisses vad många morgnar jag stått framför garderoben och desperat rivit bland kläderna med samma tanke på repeat i skallen: JAG HAR INGET ATT HA PÅ MIG!

Men nu ska ni höra – det här har inte hänt en enda gång sedan jag flyttade till Berlin.

Jag vet inte riktigt vad det beror på. Kanske lämnade jag fåfängan i Sverige, kanske har jag bara blivit äldre och mer obrydd. Eller så är kulturen i Berlin helt enkelt inte lika ängsligt snyggfokuserad som den är i Stockholm. En kombination, förmodligen, men jag tror mest på det senare.

Berlin må vara i framkant när det gäller mycket, men känd för sina välklädda invånare är stan knappast. Här gäller det snarare att inte klä upp sig alls om man vill komma in på balla nattklubben och skjorta på killar till vardags? Snobbigt! I alla fall här där jag bor, i den tidigare ganska ruffa, men numera hippa, stadsdelen Friedrichshain.

Och jag älskar det. Jag tycker att det är skönt att alla inte är så jäkla snygga hela tiden. Att det inte är ett dugg konstigt att ha samma tröja varje dag, att dra på sig en noppig mössa utan att bry sig det minsta, att skippa sminket och aldrig ha ångest över att jag inte har något att ha på mig. Ja, om jag inte ska på något galej i Sverige förstås.

Det är kort sagt härligt att bo i en stad där jag kan skita i att vara fin när jag inte känner för det – utan att för den sakens skull känna mig som en sunkig outsider.

Vad säger du? Blir du snyggstressad där du bor? Mer om vad som gäller i klädväg när man ska gå ut i Berlin kan du läsa i det här inlägget.

Jag sitter och nytt-år-peppar mig själv. 2014 ska bli ett spännande år med mycket förändring har jag bestämt mig för. Hur jag ska fixa det? Well, mitt första steg har varit att säga upp det kontor jag sitter på nu. Det är dags för något nytt! Som bubblar av kreativitet, med massor av inspirerande typer! Borde ju vara en enkel match i den här staden, tänker jag.

Berlin är ju känt för att krylla av frilansare och självklart har det skapats ett helt gäng mötesplatser för dem, så kallade coworkingställen. Kontor där det går att hyra en skrivbordsplats per månad, ett antal dagar i månaden eller per tag och där frilansare hittar varandra och kan skapa roliga projekt tillsammans.

Eftersom jag är som lyckligast och mest kreativ när jag har ett par tre ställen att variera mellan (ibland hemma, ett kafé eller ett biblioteket ibland och så några dagar per vecka på ett kontor med inspirerande jobbarkompisar omkring mig) så tror jag att ett bra coworkingställe skulle passa mig perfekt.

Mina krav på kontoret:
– Det måste vara en trevlig och välkomnande atmosfär, och gärna finnas åtminstone några andra som jobbar inom samma bransch.
– Det ska helst inte ligga alltför långt ifrån Friedrichshain. Berlin är STORT och jobbar jag på ett ställe längre bort än norra Kreuzberg, södra Prenzlauer Berg  eller östra delarna av Mitte kommer jag knappt att hinna öppna datorn innan det är dags att hämta på förskolan.
– Flexibla hyresvillkor. Alla ställen som kräver att man hyr hela månader med lång uppsägningstid går bort.

På min kolla-in-lista står just nu:
Weserland, Neukölln
Ser trevligt ut på bilderna, även om jag kan tänka mig att det blir en rätt pratig stämning runt det där långbordet. Och att sitta framför en dator hela dagen utan ett ryggstöd – aj, jag känner krampen i svanken bara jag tänker på det.

Co-up, Kreuzberg
Verkar ha ordentliga sittplatser och ser ljust och fint ut. Inte för långt borta heller, men ligger ändå i en annan stadsdel vilket kan vara trevligt.

Esdip Berlin, Friedrichshain
Ligger helt klart närmast hem och förskola. Således det mest praktiska stället för mig. Verkar skönt arty också med konstkurser och galleri.

Är det någon av er läsare som har något annat tips, hojta gärna till!

Jag har varit borta i några dagar. I Rio de Janeiro. Det var helt fantastiskt. Solen, bergen, havet – den staden alltså! Och jag tänkte vad sjutton gör jag i Berlin, när allt det här finns?

Så gick det några dagar. Med caipirinhas och joggande längs med Copacabana. Och under promenaden i strandkanten, med fötterna i ett svalkande Atlanten, kom jag på mig själv med att tänka på Berlin igen. Längta. Jag började planera helgerna framöver, räknade för mig själv upp alla ställen jag inte varit på ännu, men så gärna vill besöka.

Jag tänkte att jag måste boka bord på Der Hahn ist tot som serverar hela menyer för bara 19 euro, på baren Kumpelnest som funnits hur länge som helst och som folk verkar antingen älska eller hata, på alla byggen, på det ofärdiga, det oförutsägbara. Det operfekta som gör det så lätt att passa in och känna sig hemma. På allt det där jag blev så förälskad i för fem år sedan.

Och så tänkte jag att visst, vintervädret är verkligen scheisse, men i Berlin har man aldrig, aldrig tråkigt. Det går banne mig inte att bli mätt på stan. Och när planet flög in över tv-tornet blev jag sådär kär igen. Åh, Berlin. Älskade Berlin! Hur ska jag någonsin kunna lämna dig? Kommer jag det?

Och om jag lämnar, någon gång i framtiden, blir det förmodligen för mig som för många andra som levt här: Jag kommer ständigt hitta anledningar till att komma tillbaka. För Berlin blir man inte färdig med.

(Eller som Marlene Dietrich sjunger Ich habe noch einen Koffer in Berlin. Jag har kvar en väska i Berlin.)