I dag är det tungt att vara en pilotfamilj. Det är det alltid när en flygolycka händer, men den här gången var det så nära. Min man jobbade fram tills för bara några år sedan på Germanwings, de som flög kunde ha varit vänner till oss. Hela landet vi lever i är i sorg, våra vänner skickar sms och frågar oss hur vi mår. Alla tankar går såklart till alla de som förlorat någon, och till att vi måste, måste, måste få reda på vad som hänt. Det är det enda sättet att återfå någon slags känsla av kontroll. Att inte låta rädslan ta över.

Jag vet att det statistiskt sett är ovanligt med flygolyckor – även när det, som på den senaste tiden, känns som att de händer titt som tätt. Ändå kan jag inte låta blir att alltid vara lite, lite rädd varje gång R är ute och flyger. Jag håller det tillbaka, självklart, men någonstans finns den där skräcken över att slå på min telefon och läsa det ogripbara alltid där.

Känslan av veta vad som är på väg att hända men inte kunna göra något, de fruktansvärda sekunderna mellan den förlorade kontrollen och kraschen, möjligheten att piloterna gjort ett alldeles mänskligt men fruktansvärt ödesdigert misstag, att det handlar om så många människor. Så många anhöriga. Så mycket sorg på en och samma gång. Allt det blir plötsligt så verkligt.

Det händer. Inte ofta. Men det händer.

Det får inte hända.

Kommer att krama om R extra hårt ikväll.

Det är faschingtider här i Tyskland! Det har vi såklart firat. Rättning: Inte vi, barnen. Här i Berlin sträcker sig festligheterna nämligen bara till att barnen har maskeradparty på förskolan.

Annat är det i München och Köln! Där gås det på baler och i karnevalståg, det kläs ut och kläs upp, sups och festas så det står härliga till. Under flera dagar!

Måste säga att i jämförelse med hur hårt stora delar av världen festar just nu så känns både maskerad på förskolan och semlor rätt… mesigt.