Vi var ju på konsert i går kväll. Klassiskt, på Filharmonien. Jag tror att det var fint. Eller, alltså, jag tyckte att det var fantastiskt – de stunder jag var vaken.

Jag gillar att lyssna på klassisk musik, gör det ofta och gärna när jag jobbar, det är bara det att när den här småbarnsmorsans ständigt uppkopplade hjärna tvingas att koppla ner och bara vara går den direkt in i sleep mode. Jag fick verkligen kämpa för att hålla mig vaken. Nypa mig själv, koncentrera mig på att gissa vilken pinne trumslagaren skulle använda nästa gång (han hade sju olika!), fascineras av dirigentens (Alain Gilbert, värsta superstjärnan ju) olika ansiktsuttryck. Det var skitsvårt!

Jag vet inte om det beror på att jag behöver öva på typ mindfullness eller om jag helt enkelt bara är väldigt trött. Det är ju trots allt november.

Bortsett från det – älskar Filharmonien. Snyggt hus, snyggt ljud etc. Och rart på något sätt att publiken gör sig så fin inför konserten (även om det säkert är en ganska internationell klassisk konserthallskotym). Uppkläddhet är annars ett rätt exotiskt inslag i min berlinervärld.

Åh, den här texten. Den sätter verkligen fingret på Berlin just nu. På vad som gör den här staden så jäkla spännande och speciell. Läs!

Och hö rni, det är ju helg också. Glad fredag på er! Vad jag ska göra i helgen? Det här:

Hålla min heta make i handen medan jag lyssnar på en konsert på Berliner philharmonie.
Klättra med hela familjen på Bertha Bloc.
Gå på Bio i Sony Center på Potsdamer Platz. Den där sista Hungerspelsfilmen.

Och så blir det säkert lite marknader och sånt också förstås.

Vad ska ni göra?

Varje gång jag går över Warschauer Strasse på väg mot Kreuzberg är jag nyfiken på vilken musik jag ska mötas av. Precis vid slutet av bron, utanför tunnelbanestationen pågår det nämligen nästan alltid någon slags konsert. Just det här stället har liksom blivit en slags informell scen för artister in the making. Ibland är det ett jäkla skränande som pågår, andra gånger är det riktigt bra.