Min mamma var här ett tag. Hon hade som vanligt fullt upp. Hämtade och lämnade barn, handlade, lagade mat och kläder och leksaker (tack mamma!). Jag skulle tro att hon kommer att ligga rätt raklång i några dagar nu när hon kommit hem.

Såhär har det varit nästan varje gång hon varit här, alltså att hon prioriterat att hjälpa oss framför att se staden vi bor i. Det är vi såklart supertacksamma för och det är klart att hon mest kommer hit för att träffa barnen och oss – men det är inte utan att jag känner lite dåligt samvete för att hon knappt upplevt någonting av Berlin. Så, efter ett restaurangbesök i Moabit häromdagen tog vi med henne ut på en sightseeingtur. Visserligen i duggregn och mörker, men ändå. Better than nothing.

Vi åkte ett par varv runt tjusiga Siegersäule (och jag lovade sonen att vi ska gå upp i den i sommar).

Holocaust Mahnmal måste man ju ha sett, och den gjorde sig faktiskt ganska bra i det mörka och ruggiga.

Hitlers dödsplats alldeles i närheten av Holocaust Memorial. Numera en parkeringplats (tanken är väl att det inte på något sätt ska vara inbjudande för Hitler-anhängarna att samlas här för att hylla honom). Här under låg alltså hans bunker.

The one and only. Brandenburger Tor.

Och så lite tv-torn by night på det.

De flesta bilderna är tagna av min äkta hälft wherethehellami_qm (han har längst armar och fick hålla upp kameran genom takfönstret). Följ honom på Instagram så får ni se hans fina bilder från hela världen – och från luften. Och så kan ni försöka lösa hans quiz!

PS. Mamma – nästa gång du är här blir det en tur i solsken och på dagtid, ok?

Vi var ju på konsert i går kväll. Klassiskt, på Filharmonien. Jag tror att det var fint. Eller, alltså, jag tyckte att det var fantastiskt – de stunder jag var vaken.

Jag gillar att lyssna på klassisk musik, gör det ofta och gärna när jag jobbar, det är bara det att när den här småbarnsmorsans ständigt uppkopplade hjärna tvingas att koppla ner och bara vara går den direkt in i sleep mode. Jag fick verkligen kämpa för att hålla mig vaken. Nypa mig själv, koncentrera mig på att gissa vilken pinne trumslagaren skulle använda nästa gång (han hade sju olika!), fascineras av dirigentens (Alain Gilbert, värsta superstjärnan ju) olika ansiktsuttryck. Det var skitsvårt!

Jag vet inte om det beror på att jag behöver öva på typ mindfullness eller om jag helt enkelt bara är väldigt trött. Det är ju trots allt november.

Bortsett från det – älskar Filharmonien. Snyggt hus, snyggt ljud etc. Och rart på något sätt att publiken gör sig så fin inför konserten (även om det säkert är en ganska internationell klassisk konserthallskotym). Uppkläddhet är annars ett rätt exotiskt inslag i min berlinervärld.