I dag gjorde vi en stor sak. Vi skrev in vår son på den skola han ska börja i till hösten. Krafs krafs så var signaturen där.

Det finns inget dåligt med det här. Han är redo och ivrig. Skolan verkar jättebra. Men jag kan inte låta bli att tänka att de där sekunderna när vi skrev under kan bli ett sånt där tillfälle som vi i efterhand kategoriserar som livsavgörande.

Nu händer det. Nu blir vårt barn tyskt.

Vi trodde nog i ärlighetens namn inte att vi skulle vara här så länge. Berlin var ju ett äventyr vi skulle pyssla med under småbarnstiden, för att sedan låta barnen gå i en svensk skola. Jag vet inte varför, kanske för att det kändes tryggast på något sätt. Och enklast. Flytta hem innan skolstarten för att inte behöva rycka upp barnen från vänner och skolspråk mitt i skolgången.

Nu blir det inte så. Och vet ni, det känns helt okej. Rent av bra, faktiskt.

Det vore nämligen helt galet av oss att flytta härifrån när vi trivs så bra. Hela familjen. När vi njuter så mycket av livet här. Av det lugna tempot, av våra härliga vänner, av de vackra gatorna, av marginalerna i vardagen som ger möjlighet till spontanitet, av den avspända stämningen, av att leka i istället för att jaga. Av hur allt det här smittar av sig på våra barn. Jag är dessutom helt övertygad om att jag är en mycket bättre förälder här än vad jag skulle orka vara om vi bodde i Stockholm (obs att jag pratar om mig här, inte föräldrar i allmänhet. Men det fattar ni säkert).

Så skola nästa. Och med största sannolikhet flera år till i Berlin. Och det känns så förbannat bra.