Jan Boris Möller, en av de första tv-kockarna i Sverige, gjorde en gång reklam för Kockens kryddor. I den lilla reklamsnutten sa han som slutkläm: ”Jag använder bara Kockens kryddor. Det här får jag betalt för att säga, men det spelar ingen roll, jag använder Kockens kryddor ändå”.

Med den lilla minnesuppfräschningen kommer jag till den fula fisken.

Igår kväll var ett gäng pr-människor, journalister, inköpare och andra bjudna till Långbro värdshus strax söder om Stockholm. Anledningen? Den här:

Norrmännen vill få oss svenskar att upptäcka deras nationalklenod med det förskräckliga namnet – skrei. Det är en torskfisk som vandrar mellan Barents hav och Lofoten, långt uppe i det iskalla norr. Fiskens kött är vitt som snö och ganska fast i konsistensen. Och jäkligt gott, visade det sig. (Gott var för övrigt också det kompletta vinpaketet som ackompanjerade det hela. Bland annat bjöds det överraskande på ett vitt vin från Italien – hepp – och ett rött pinot noir-vin från Österrike – dubbelhepp.)

Stjärnkrögaren Fredrik Eriksson hade lagat upp fyra rätter med skrei i huvudrollen – sotad, inkokt, som schnitzel och smörstekt, allt serverat med sköna tillbehör som kalixrom, rödlök, pumpapuré och spetskålsallad. Fredrik Eriksson berättade att han i ett blindtest förmodligen inte skulle kunna skilja på skrei och vanlig torsk, och jag kan inte annat än hålla med. Jag blev precis lika torsk på skrei som jag är på torsk.