För något år sedan träffade jag Magnus Svensson, med den tjusiga titeln ”kreativ ledare för Sommeliereutbildningen på Restaurangakademin”, här i Stockholm. Han lär ha en av Sveriges skarpaste näsor när det kommer till dofter från diverse glas och buteljer och hans smaklökar är det säkert inget fel på heller.

I vilket fall, han berättade att han på första skoldagen brukar fråga eleverna på kockutbildningen om de vet hur man lagar en riktigt god maträtt. Hur gör man? Vad ska man ha i maten? De flesta skakar på huvudet. Det kan man ju inte veta sådär rakt av, det handlar ju om tycke och smak. Men icke!

Magnus menar att det visst finns en mall att följa. Maten ska tillfredsställa de fyra smakerna i munnen (sött, surt, salt och beska), innehålla mjuka och lite hårdare konsistenser, varva hetta med lena smaker, dofta gott och så vidare. En Big Mac är egentligen ett praktexempel, sött från ketchup, surt och lite hårdare konsistens från den lilla gurkskivan, hetta (nåja) från senapen och… ja, ni fattar. Det låter ju inte så svårt.

Men jag menar att det finns en genväg. Knaperstekt bacon.

Min kollega Tom F och jag upptäckte en gemensam passion i de tunnskurna skivorna av rökt fläsk och nådde konsensus kring att det nog inte finns en endaste maträtt som inte blir åtminstone liiiiite bättre om man tillsätter bacon.

Tournedos? Gott, javisst, men linda en skiva bacon runt köttbiten så händer det grejer.

Sallad? Lite köttig sälta skadar inte som ingrediens.

Grillsås? En getostkräm med soltorkade tomater, honung och persilja är underbar, med strimlat, knaperstekt bacon blir den underbarare.

Torskgratäng? Say no more!

Pizzor, potatismoser, pajer, ugnsbakade potatisar, ja, de fullkomligt kräver att bli besudlade av bacon.

Men ingen regel som inte har ett undantag. En gin-tonic dricker jag helst ren.