Mannen bakom grillen ropar:
– Här finns det cuy. Kom och ät.
Marknadsplatsen på torget i Ecuadors huvudstad Quito är proppfull av människor, som på ett klassiskt festivalområde. Men det finns varken langos, ham- eller sillaburgare, kebab eller souvlaki att äta. Däremot massor av paradrätten cuy.
Grillat marsvin.
De en gång så söta, ulliga små djuren ligger staplade på grillgaller efter grillgaller. I takt med stektiden dras de ihop och blottar mer och mer av framtänderna och…
Nej! Stopp och fy!
Avsmaken får mig att vända på klacken. De där kan man ju inte äta. För fagerlund, de är ju husdjur. Hur kan man vara så elak att man äter marsvin?
Svaret är enkelt. Rent krasst är marsvin en utmärkt, kolesterolfattig proteinkälla och erbjuder näring, variation och mättnad på samma sätt som gris-, lamm- eller nötkött. Och att de är populära på middagsborden i Peru, Ecuador och Bolivia är inte så konstigt.
I Anderna är det brist på proteinkällor. Stora djur, som grisar och kor, lämpar sig inte i den tunna, syrefattiga luften och i de bergiga, trånga landskapen. Marsvin däremot, de kräver minimalt med utrymme, de förökar sig blixtsnabbt och är lätta att sköta.
Etik och smaklöshet, att vi hellre ser marsvin i burar med sågspån, saltblock och ekorrhjul än på tallriken, ska vi nog tala tyst om. Våra traditioner med kräftor, rökta fiskägg (läs: Kalles kaviar) och surströmming lockar nog ingen sydamerikansk turist till Sverige. Och är det etiskt sett verkligen värre att äta marsvin än kyckling? Om man nu ska äta kött över huvud taget alltså.
Apropå det, några år efter mitt besök på marknaden i Quito fann jag mig själv i Peru, i den gamla inkastaden Cuzco. När jag hoppade av lokalbussen vid det enorma torget Plaza de armas hamnade jag precis framför ett litet provisoriskt gatukök. Och gissa vad som serverades.
Den här gången tog jag tjuren vid hornen.
Det smakade som kyckling.