Cabrales – lägg det namnet på minnet tills nästa gång ni åker till Spanien. Det är en grönmögelost på getmjölk från Asturien och/eller Cantabrien i norr. Den är otroligt kraftig i smaken, en pytteliten bit räcker för att smaksätta en hel köttgryta.

I går använde jag en teskedsstor bit till en sås som skulle ackompanjera en renbog som legat i en rödvinslag i ugnen på 115 grader i 11 timmar. Skulle jag inte vara så blygsam skulle jag säga att det hela blev en middag i världsklass.

Men osten har en baksida.

För ett par somrar sedan bilade familjen längs den spanska nordkusten. Vi hade ingen kyl i bilen, bara en kylväska utan kyla. Men en cabrales ville jag ändå ha med. Utan att överdriva så började osten efter några dagar bak i bilen att sätta rätt rejäl karaktär på tillvaron. Den stank. Gott, tyckte jag. Men när osten skulle fram till frukostmackorna på pick-nick-filten hann jag inte mer än glänta på kylväskan förrän en dotter krökte på näsan och sa:

– Pappa, vi kan inte ha det så här. Du måste duscha.