Estrella är sannolikt Spaniens mest kända öl, och den funkar alla dagar i veckan. Men samma bryggeri – Damm – har en annan rackare som är minst två strån vassare: Voll-Damm.

Jag är egentligen ingen kännare av öl. Jag kan bara gå efter hur det smakar i munnen just vid tillfället, om det är gott, supergott, astronomiskt gott eller i sällsynta fall inte så himla gott. Karaktärer, humlesorter, bränd karamellton och lagringstider har jag ingen aning om.

Voll-Damm kan jag ofta hör mig själv utnämna till världens godaste öl – inräknat smaken i sig, doften, associationerna till Barcelona och Catalunya, alkoholstyrkan (aningen över 7%), minnet av Jaime och att det ofta är ljummet i luften när jag njuter Voll-Damm.

Men det är en sak att dricka Voll-Damm i Spanien och en annan här i Sverige. Jag köpte ett 12-pack på Gran Canaria i höstas och jag vårdar det ömt. Häromdagen knäckte jag dock en burk och i ett gråkallt, isande Enskede, var det som att tjuvstarta sommaren. Det var kanske inte världens godaste öl, men jösses vilka minnen det fanns i burken. Härliga associationer. Och vad är egentligen godast, smaken eller hela smaken?