Några soliga dagar är allt som krävs – nu har grilloset börjat spridas över riket. Det lär inte lätta förrän i slutet av september och ingen är gladare än jag. Grill är grejen med stort W som i Webergrill.

Men säsongen för också med sig det ständiga käbblet mellan självutnämnda grillmästare huruvida kol eller gasol är bäst. Själv är jag mot (ibland) bättre vetande en övertygad kolgrillare. De flesta tester som har gjorts visar att det inte är någon större skillnad på grillsmaken, till exempel gjorde någon för ett par år sedan ett stort blindtest med en massa kändiskockar där de skulle avgöra vad som var grillat på kol- respektive gasolgrill. Resultatet blev för mig nedslående, say no more. Det var ingen större skillnad.

Det jag i min övertygelse stöder mig på är en helt annan sak: det som gasolgrillarna tycker är en fördel (snabbheten att få till en glöd och det praktiska i att slippa kånka runt på en massa kol och briketter) tycker jag är en rejäl nackdel. Trots alla marinader, glacer och andra smaksättningar finns det ingen bättre krydda än förberedelsen, den underbara väntan att med en folköl i handen se briketterna förvandlas till en gråglödande massa som bara väntar på att sätta sprätt på min lättmarinerade flankstek, pulled pork eller simpla karréskivor. Väntan är förväntan, smaklökarna vattnas, det tar tid och jag njuter av varje sekund. Till och med när jag i affären stånkar runt på 4 säckar briketter för 100 kronor. Jag stöder mig på att smaken i munnen (som blindtestarna är utlämnade till) bara ger 20-25% av den totala smakupplevelsen (kolla ”Den tekniske kocken” om ni inte tror mig), resten är dofter, miljö, konsistenser, ljud och så vidare. Och försök inte slå i mig att det blir samma sak med en gasolgrill. Det är för enkelt, det går för snabbt och mina smaklökar hänger inte med. De vill förberedas och masseras av dofterna från en kolglöd. Och inte fan grillar jag med ögonbindel.