Det händer inte alltid, inte varje gång jag är i mitt mentala hemland, men häromdagen, när vi susade fram mellan Calahorra och Logroño längs riksväg 232 i den spanska provinsen La Rioja kunde jag inte låta bli. Alla i bilen fick höra:

– Fan, vad jag gillar Spanien.

Det är inte så lätt att sätta fingret på varför, men det känns så äkta, så skönt, så annorlunda och så begripligt med Spanien. Jag vet på ett ungefär hur Spanien och spanjorerna fungerar. De är högljudda, ganska stöddiga emellanåt, och istället för att slänga in en fråga i en diskussion låter de självsäkra och formulerar ett påstående. Men med den kunskapen i bakhuvudet är det rätt kul att prata annat än väder och vind med de vi möter. Äsch, jag skulle kunna gå på hur länge som helst, men om vi lämnar min preferens bland medelhavsländerna och håller oss till mat och vin, och i det här sammanhanget det sistnämnda, kom vi så småningom fram till Briones, en pytteliten stad, känd för sitt vin.

Det är Briones man ser snett upp till vänster i bild. I fokus är en jädra massa vinrankor som i oktober kommer att skänka oss druvor i flytande form. Men först i oktober alltså, så är ser de små liven ut i början av juli:

Så håll ut!