Nähä, det blev inget riktigt söndagssmask igår kväll, men väl en kär gammal favorit i repris:

Småländska isterband (tusen tack Syster Yster!) med stuvade makaroner. Underbart gott, och det kan jag äta endast när familjen inte äter samtidigt. De har ännu inte fattat isterbandets förträfflighet (även om jag har för mig att AllyStuff var halvförtjust förra gången).

Men eftersom övriga familjen har höstlov (och tog sitt pick och pack och drog västerut) blev det en rejäl firarmiddag i lördags:

Den där renen jag köpte från Idre i våras sjunger nu på sista versen i min frys. Rostbiffarna (små som fanken) och den lilla entrecôten åkte i grytan och stektes med salt och peppar (”spännande” skulle herr Mannerström ha sagt om den kryddningen) till 53 grader. Till det en sås på fonden från köttet plus timjan, lite blåmögelost och ett par matskedar grädde. Riset är gult av saffran och innehåller även russin och hackade cashewnötter (inspirerat av besöket på fantastiska restaurang Tehran för några veckor sedan). Och så en León Dormido 2007 Singel Vineyard till det. Och gröna ärtor. Pust! Nästan onödigt gott.

Av renen återstår nu bara juvelen i kronan – sadeln!