Utanför mitt flygplansfönster bredde staden ut sig. Det var mitt i natten och jag måste erkänna att adrenalinet pumpade. Jag har saknat den känslan, att vara på väg till – och komma fram till – något helt nytt. Något helt annorlunda som jag egentligen inte visste ett smack om.

Teheran, som under shahernas tid var bland det hetaste man kunde åka till, var inget annat än mitt drömresemål.

14-16 miljoner invånare stor. Ett myller av gator och vägar. Kaos. Minareter, bönetorn, kvinnor på gatorna i heltäckande niqab eller deltäckande hijab, chollo-kebab, te, mattor, Gholestan, bazaar, Khomeini-porträtt, Niavaran, det gröna palatset i Sa’dabad, Alborzbergen i norr och enormt vänliga människor som tjoar ”welcome to Iran”. Det finns så många ord att använda om Teheran, men nu är ju detta en matblogg och inte ett resemagasin eller ett politiskt forum. Jag var dessutom där som turist, inget annat.

Chollo-kebab (vid tillfälle ska jag lägga upp en bild på den rätten, den sitter i minneskortet på en annan kamera) är Irans motsvarighet till köttbullar, ärtsoppa, pannbiff och tacos, allt på en gång. Chollo-kebab finns överallt, var som helst, när som helst. Chollo-kebab är kebab (vad annars?) som serveras med ett stort lass ris som ofta blandas med smör. Yoghurt och bröd är obligatoriska tillbehör. Köttet är antingen lamm, kyckling eller biff och kommer på långa spett. Kryddat som få, och lika gott, jag skulle lätt kunna överleva på enbart Chollo-kebab i minst en månad.

Fläskkött är mat non grata, alkohol likaså. Det är till och med totalförbjudet. Alkoholen alltså. Armenierna i nordvästra Iran äter fläsk och det spiller av sig en aning också på Teheran fast vanligast verkar det vara att man hittar en fläskimitation istället för riktig skinka på till exempel pizzan. En gång kallades toppingen för beef (till skillnad från mina vänner Rewan och Brianna X som fick ”a kind of salami” på sina pizzor. ”A kind of salami” visade sig vara en rätt oaptitlig korvliknande skiva av okänt ursprung och med lika okänt innehåll.) Juicer av olika slag är poppis, morotsjuicen var läcker.

I Spanien äter man pipas (typ rostade solrosfrön) när man går på fotboll. I Teheran (på enorma Azadi-stadion där bortalaget Naft Tehran var oförskämda nog att spöa lokalkonkurrenten Esteghlal med 0-1) äter man uppenbarligen ostbågar (och nu snackar vi en högkemisk variant med rejält syntetisk smak och färg) och, ja, jag uppfattade aldrig vad de supersaltade kärnorna eller fröerna hette. Någon som vet? Drickat var i alla fall vatten, inte öl.

Men i ett land som Iran och i en stad som Teheran äter man självklart hemma också. Den som har tur möter på den ostasiatiska prinsessan Dafalia som kan laga kinesisk grönsaksblandning. Sjukt hett, och nästan lika gott. Linguini (och andra utländska produkter och fabrikat) är inte så vanliga i affärerna, men de finns. Prima oxfilé var det dock inga problem att hitta. Extremt bra kvalitet dessutom. Och billigt. En hel pinfärsk filé, cirka 1,5 kg, gick loss på runt en hundring. I en marinad på kummin, koriander och vitlök, och efter en stund på grillen, blev det riktigt gott. Den där mysko, krämliknande såsen längst ner på den rätt fula bilden nedan, är en tomatsås med basilika, finhackade torkade aprikoser, vitlök och en skvätt grädde och den var betydligt godare än vad den ser ut att vara.

Well, jag är helt säker på att jag kommer att återkomma till Teheran. Inte minst till min nya kärlek – Chollo-kebab – men over and out för nu.