Det geografiska avståndet mellan Stockholm och Teheran är blott 356 mil fågelvägen, men i alla andra avseenden är det rejält mycket längre.

Och det gäller såklart inte bara den här bloggens favorittema – maten.

Chollo kebab (också chelo kebab eller chelo kabab) är en persisk nationalrätt. Innan jag åkte till Teheran berättade Herr Lidén att när han var i Iran i början av 1970-talet var rätten i stort sett det enda han åt. Chollo kebab är i sin vidaste mening grillat lammkött med ris, och sedan finns det lika många varianter som det finns husmödrar mellan Kaspiska havet och gulfen i söder.

Den här är en mixad variant med både lamm och kyckling på långa spett. Riset kom på en tallrik vid sidan om.

Jag förstod aldrig riktigt varför (förutom det uppenbara, att man ville ha lite variation) det nästan alltid kom med en bit stekt ris (uppe till höger på ristallriken), men gott var det. De röda små bären (som jag har glömt originalnamnet på) kallas berberis-bär här i Sverige.

Yoghurt är obligatoriskt tillbehör. De små inlagda gurkorna också.

Nästan lika vanligt som chollo kebab är sangak – ett bröd som gräddas på små, små stenar i  jättelika ugn. Nygräddat och några minuter till är det ett riktigt gott bröd, men sedan blir det torrt, frasigt i överkant och ganska smaklöst.

Oerhört populärt är det i vilket fall.

Well, that’s it för nu. Jag kan bara hoppas att en gång få möjligheten att återvända till Iran, och då inte bara till Teheran. Kashan, Qom, Esfahan, jag skulle vilja se dem alla. Men det får bli en annan gång. Khodafez!

Och för er som undrar varför min vänstra hands tumme är nedfälld, kolla här:

http://brianiselin.com/2013/09/19/thumbs-up-and-more-in-iran/