Det hade jag faktiskt inte förväntat mig. Visst, Bocuse d’Or är ju en rackarens stor tävling, den största för kockar världen över, men att det skull vara så ohyggligt dramatiskt och odramatiskt på samma gång. Det är ju inget snabbt spel vi ser direkt. Men mycket står på spel.

På läktaren skanderar ett gäng svenskar ”Sverige, Sverige, Sverige”, lite längre bort har britterna en hel blåsorkester som stöttar deras man på plats. Islänningar, tyskar, luxemburgare, alla hoppas de på sina representanter. I pressrummet knattrar maskiner (well, det är ju mest tysta tangenter nuförtiden) och kockarnas varje rörelse, svordom eller snitt i grislår rapporteras på bloggar och digitala tidningssidor. Som på vilket mästerskap som helst. Som på vilket europamästerskap som helst.

Myllymäki stretar på. Små lådor (jag antar att det är ingredienser som mätts och vägts upp i förväg) töms i grytor och stekpannor, några champinjoner finhackas och fräses, ett smakprov och fram med vispen igen. Allt sker under coachens vakande öga.

Ipad:en och protokollet är laddade med ett minutschema. Varje moment Myllymäki ska göra tar sin tid, men det får bara ta exakt så lång tid som schemat tillåter, annars spricker planen. Och eftersom hans matlagning innehåller otroligt många moment är det förstås a och o att se till att allt blir färdigt i tid.