Hepp, se här: ett alster från min inblandning i Aftonbladet Resa.

 

Allt är inte Champagne som bubblar. Vätskan i glaset var förvisso bärnstensfärgat. Och den innehöll alkohol. Men trots att Sigge kallade den för ”djungelns champagne” så var det inte skumpa.

Det var chicha – en skön blandning av rötter och saliv.

 

Fransmännen och distriktet Champagne har tagit patent på den äkta varan. Det är bara om det mousserande vinet har tillverkats i Champagne – och enligt ett strikt regelverk – som det får kallas för just champagne. Men det hindrar ju inte övriga världen från att göra sitt eget bubbel.

Katalanerna i nordöstra Spanien följer ungefär samma regelverk med sin cava. Italienarna också med sin spumante liksom Sydafrika med cap classique.

Men Ecuador gör det inte med sin chicha.

Sigge Gustafsson, bördig från Kalmar, men bosatt utanför Ambato på randen till regnskogen sedan tidigt 1980-tal, dukade upp till en liten fest bland alla buskar, apor och ormar strax intill Napo-floden. Små potatisfyllda degknyten, kycklingklubbor, ett par nygrillade fiskar av okänd art och massor av frukt fyllde faten. Och mitt på bordet stod en stor kanna med något som såg ut som cider. Ljust brunt till färgen och lite bubbligt.

Men det luktade pyton.

Det var något i kannan som fortfarande jäste.

– Äh, smaka! Det är gott. Man blir lite full av det också. Det är som djungelns champagne, försäkrade Sigge.

Jäsdoft och grumligt i glaset, det gick förstås inte att låta bli att smaka. Det var starkt och det smakade precis som det luktade – för jävligt. Inte alls som champagne.

Och det tillverkas inte heller på samma sätt, upplyste mig Sigge.

– Man tuggar på några rötter och så spottar man ut saliven i en skål. Och sedan får det jäsa. Ja, det är ju mest saliv. Jag köpte det av några som bor i skogen.

Mmm, smaskens.

Inte konstigt att fransmännen och distriktet Champagne har tagit patent på den äkta varan.