Det är något med Mackmyra. Jag är själv inne på min andra andelstunna (den första fick jag ärva och den andra, som just nu ligger och drar till sig) trots att jag egentligen inte är något whisky-fan. Som så många andra tycker jag det är rätt kul med en svensk whisky och jag har hela tiden hoppats att de ska kunna flytta fram sina positioner på marknaden. Men fram tills för ett tag sedan (ett tag=1-3 år) tycker jag att man har mötts av sneda leenden, av den överseende varianten, när Mackmyra kommit på tal. ”Ja, ja, den är ju svensk, men…” Fast jag undrar om inte det håller på att hända något.

Mackmyra satsar stort på marknadsföringen vilket i min värld framkallar lika mycket uppmärksamhet som misstänksamhet (enligt devisen: måste man övertyga konsumenten om att man har en förträfflig vara så är det inte en förträfflig vara), men numera går det inte att blunda för att rätt mycket av ”marknadsföringen” kommer sig av att de presterar. Smaken är som baken (eller som min kusin sa: smaken är som röven – klöven) men det är inga skämttävlingar de tar hem, det är inga tramspellar som uttalar sig om Mackmyras förträfflighet och de har ju numera samlat på sig rejält många års erfarenhet. Så – jag undrar om det inte är hög tid att ta Mackmyra på allvar som en riktigt god whisky (och jag veeeet att de har fler än en variant) och inte bara som en riktigt god svensk whisky.

Att jag kom att tänka på Mackmyra just den här onsdagsmorgonen kom sig av det här: